Den ljudande dansade kroppen

Det är ett på ett riktigt fascinerande sätt som de två svenska koreograferna och dansarna Lisen Pousette och Olivia Rivière arbetar med koreografi som i sitt nya verk Dunkel som både innefattar ljud och rörelse. Tillsammans med dansarna Jennie Bergsli, Karis Zidore och Marie-Louise Stenteberg finns de två koreograferna med på scenen, där alla fem dansarna på jämbördigt vis ingår med både kropp och stämma i det timslånga verket.
Med publiken placerad tätt i närheten dansarna långs två sidor av scengolvet inleder de fem kvinnorna med att skapa stark ögonkontakt med oss åskådare, medan inspelade ljud från en bastrumma och bänkarna vibrerar i luften. Men snart är det kropparna, som ger ljud ifrån sig, när dansarna med vitt öppna munnar sänder ut små utandningsljud. Lugnt och känsligt fortsätter de att nynna, medan kropparna långsamt rör sig och får oss att skärpa både våra visuella och auditiva sinnen.
Det är som om, rösterna styr rörelserna, när dansarna blir mer aktiva och deras kroppar böljar alltmer, och deras stämmornas stora spännvidd mellan ljusa klanger och mörka mullrande ljud för tankarna till Roy Hart-baseraserad röstträning.
Via mun mot mun som vid livräddning sänder dansarna energier och ljud från kropp till kropp så att de framstår som alltmer djuriska. Stämma och kropp är fullständigt integrerade, när dansarna utvecklar en vild och våldsam energi och ger stämman kraft med stöd från såväl buken som hela kroppen.
Liksom jag i danska Marie Topps fascinerande slowmotionverk Hail to the good listener (2021) fick associationer till Bill Violas videokonst, får jag likartade associationer när dansarne i Dunkel med slutna eller bortvända ögon och samtidigt ett lidande och extatiskt uttryck gör slowmotion-rörelser. Fint blandar sig små svage stämmoljud och klick med stämbanden med elektroniska ljud i slowmotionsekvenserna, som dock blir lite för långrandiga.
Men som avslutning på resan genom mjuka, agressive, ljusa och mörka stämningar i Dunkel finner dansarna mjukt varandra i en tät stöttande grupp, där de likt en flock gäss skickar iväg starka ljudvibrationer, tills dansen andats färdigt.
Ljusdesignen av Dunkel är knappast så dunkel som jag hade förväntat mig. Men det varierande sid- och överljuset växlar både i intensitet och färgnyanser. Ljus, mörker och det dunkle kommer dock på ett särskilt intressant sätt till uttryck i de ljudande danskropparna.

Vibeke Wern