Danshistorisk konfektask i gammeldags smak och vacker pappersförpackning

Pappersklippets drottning, Bea Szenfeld, har skapat en läcker scenografi där en stor leksakslåda övergår till att bli bilderbok. Fint, men sen är det svårt att lägga till några superlativer om La boîte à joujoux på Kungliga Operan. Debussy skrev musiken och hos Svenska Baletten i Paris 1921 blev den som dans ännu en modernistisk pärla som förvånade och förtjuste ”med sin naiva charm och uppkäftiga färger”, som en samtida skribent skrev. Dansarna experimenterade i sina dockroller med att låta rörelserna vara stela eller parodiskt mekaniska.
Hundraårsjubileet för Svenska Baletten kom i kläm under pandemin, men den rika utställningen hos Dansmuseet står kvar, och sent omsider dansas nu Leksakslådan. Men den nya koreografin av franske Jean-Guillaume Bart är precis det som det tidiga 1900-talets modernister inte ville vara: gullig, beskedlig, konventionell. Även det koreografiska är jämmerligt slätstruket, tennsoldaternas hoppmarsch är det enda steg jag hittar som ser en liten aning ny ut. Dimitry Zagrebin dansar Clownen flott ekvilibristiskt, men även hans del av koreografin är långt ifrån något uppbrott.
Att sätta upp historiska verk är, förstås, en knepig sak. Världen är full av Svansjöar som säger sig vara ”precis” som den ursprungliga; det är en omöjlighet. Koreografen Bart säger sig skapa något tidlöst, men har ryckt ett lekfullt verk ur sitt sammanhang och i stället visat prov på bokstavlig danskonservatism. Inget kan vara mer i strid med Svenska Balettens anda.
Balettchefen Nicolas Le Riche fortsätter att måla in Kungliga Baletten i ett franskt hörn med en åldrande fransk repertoar – undra på att kompaniet åderlåts på sina unga, begåvade dansare. Dagens dansare vill vara medskapande i spännande koreografi. Operan i Paris arbetar på med att syna konventionerna, inte minst de etniska i det hittills vita, superfranska kompaniet. Det hade varit intressant om Le Riche tagit med sig något av den franska traditionens analytiska kapacitet.
Dansaftonens andra hälft är Roland Petits Carmen från 1949, som då väckte stor uppmärksamhet genom starkt erotiska scener och en fri, ganska komprimerad tolkning av Bizets opera. Birgit Cullberg såg den och fick inspiration till sin egen Fröken Julie, också den med stark laddning.
Det var Zizi Jeanmaire som dansade titelrollen i Carmen då, en spektakulär dansös från kabaretscenerna men med klassisk skolning. Något motsvarande går självklart inte att återskapa sjuttio år senare, men att oreflekterat återge koreografin av Petit pekar varken framåt eller bakåt. Roland Petit suddade ut alla anspelningar på det romska, och så kallat vanligt folk i hans Carmen ser bara exotiserat spanska ut. Nu kallas de ”löst folk” eller ”kriminellt gäng”. Kvinnor i det lösa folket står givetvis alltid med ena höften framskjuten, tåspets eller ej, skurkar smyger hukande över scenen.
Förhållandet mellan kabaret- och klubbscener och dans som konstform är förvisso starkt, livgivande och evigt. Se bara på Alexander Ekmans verk! Hans lekande lustfyllda Eskapist återkommer i april. Tur det.

Texten har tidigare publicerats i Expressen den 21 februari.

Margareta Sörenson