Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Hemskt och fascinerande om Första världskrigets kolonialkrig och inget för de minsta

2022-02-18

Fakta:

Namn: Chotto Xenos
Koreografi: Akram Khan
Filmare: Digital animation och rörlig grafik Laurie Hill, dockmakare Naomi Oppenheim
Musik: Musiken inspelad med Stefano Ancora, Domenico Angarano, James Browne, Nina Harries, Joost Hendrickx, Matt Holborn, Arran Kent, Stefan Knapik, Vincenzo Lamagna, Andrew Maddick, B C Manjunath, Tamar Osborn, Aditya Prakash, Clarice Rarity, Ciro Riccardi
Ensemble: Akram Khan Company https://www.akramkhancompany.net
Plats: Dansens Hus på Elverket
» https://dansenshus.se/program/chotto-xenos/

Dansens Hus har genom åren haft mycket få föreställningar för barn. Undantag finns, och en del skolföreställning har varit osynliga i den allmänna verksamheten. Det är en mycket märklig brist, för övrigt, när det nu finns gott om koreografer som gör finfin, intressant, innehållsrik och inspirerande dans för barn, också de yngsta.
Bristen på rutin är den enda förklaring jag kommer på, när jag försöker förstå varför Akram Khans verk Chotto Xenos lanseras som en familjeföreställning, för barn från fem år på Dansens Hus, Åldersgränsen borde vara tio – elva: kombinationen av skrämmande innehåll och krav på (snabb) läskunnighet på engelska samt viss historisk orientering diskvalificerar uppsättningen helt för yngre barn. Det är sant att också de minsta nuförtiden ser mycket hemskt i sina små paddor, men här är utförandet konstnärligt genomtänkt och överväldigande, långt ifrån nätets standardbilder.
Kanske någon programläggare bara sett Chotto Desh på nätet, en annan koreografi för barn av Akram Khan där en solodansare tillsammans med animerad film, projektioner och stor fantasi skapar ett verk, vackert som en bilderbok och inbjudande till fria associationer för alla i färd med att upptäcka omvärlden.
Chotto Xenon, däremot, handlar tydligt och klart om den – ofta helt förbisedda – stora utskrivningen av soldater från kolonialmakternas länder i Afrika samt i Indien till första världskriget. Hundratusentals unga män skeppades till Europas skyttegravar, som var ett helvete för alla i strid. Men för koloniernas folk dessutom i ett främmande sammanhang och i en rasistiskt strukturerad militär hierarki.
Nu går Chotto Xenos på turné, och visas i mars på Norrlandsoperan, där man klokt nog skriver ”från 10 år”. Gästspelet på Dansens Hus varar bara två dagar, låt oss hoppas att inga glada barfamiljer i helgen drar dit sina små.
Om man är tio år eller mer får man dock se ett stycke dans som kombinerar många uttrycksformer på både ett informativt och uttrycksfullt sätt. Dansaren, Nicco Ricchini, rör sig i en scenografi där filmbilder, rörliga och stilla, projiceras på hängande tunna dukar. Fantastiskt illusioner skapas där dansaren föds ur två händer som knådar en jordklump som blir till en människa. Därifrån till mötet med en stor trattgrammofon finns också en del humor; den vackert spelande maskinen visar sig snart vara en skrämmande tingest som ryter order.
Uniformen som ligger gömd och vecklas ut, gasmasken, krevaderna, krypandet i halvt underjordiska gångar – det är suggestivt och en osminkad bild av krigets vardag, som varvas med hastigt projicerade värvningsaffischer och kartbilder. Dansen är under- och inordnad i denna bildrika berättelse. Akram Khan förblir en av samtidens allra mest betydande koreografer – inte minst för sitt fokus på rasism och främlingsfientlighet, hanterat långt från alla förväntade formuleringar.

Texten är tidigare publicerad i Expressen

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser