Danstidningen 1-2022 om dans och film ute nu

Vad händer när dansen fångas på film? Många dansare har historien igenom känt instinktiv motvilja mot att låta sig exponeras, framkallas och förevigas. Inte bara Isadora Duncan eller Moulin Rouge-legenden Jane Avril lyckades undvika filmkameran. Djagilev och Rolf de Maré vägrade konsekvent att låta filma sina unika avantgardistiska projekt. När Joséphine Baker fångas på film är cinematografin ofta så närgången med så många close ups att man inte får se hennes dans utan bara hud och kroppsdelar, och det är inte svårt att storkna i längtan efter en utzoomning.
Ögat får inte vandra fritt i scenlandskapet, ett kameraöga styr vart du ska gå, det är en enorm skillnad, att inte få vara med i den tredimensionella närvaron. Istället får du acceptera att själva urvalet i det tvådimensionella landskapet är bestämt av någon annan över huvudet på dig.
Men dina inre mentala resurser och referenser är också ett styrmedel, och blickar och tankar rör sig gärna slappt och bekvämt längs länge upptrampade stigar. Hur ska vi få syn på vad vi inte brukar lägga märke till, eller strukturer som rentav är förtryckande? Många koreografer jobbar nu med projekt för att få oss att se nya samband, bland annat har många seminarier och projekt visats på Musée de L’Immigration i Paris, som Michaela Meschke referar ifrån. En sak är att styras av våra fördomar och se bara vad vi vill lägga märke till. En annan är, att de som kontrollerar samhällets resurser, produktionsbolag, eller politiker som möjliggör för konstnärer att arbeta, har en speciell agenda.
Det är svårt att sätta sig in i hur det en gång var för en av världens mest berömda teater- och filmkompositörer, Sergej Prokofjev, vilka kval han genomgick under stalintidens Sovjetryssland. Det oerhörda är att den Romeo och Julia som så många beundrar för den fantastiska musiken, inte alls följer kompositörens vilja och intentioner. Den är kraftigt omredigerad och omorkestrerad, med tjocka lager av stråkar och bastant tyngd. Prokovjevs eget partitur av mer lättsamt träblås och mycket slagverk och framför allt ett slut där de unga tu inte dör, upptäcktes i ryska arkiv av den amerikanska musikforskaren Simon Morrison 2008 – alltmedan världens balettkompanier dansar vidare enligt stalinistiska principer.
Tack vare film och video har vi ändå kunnat se scenkonst medan pandemin släckte teatrarna. Hur ska filmen hanteras så att konstnärerna kan nå ut till oss, enligt sina egna intentioner?

Ann-Marie Wrange

Fler Nyheter