Et Folkesagn med fokus på trollfest istället för ljus på historiska sägner

Giv et glimt tilbage (Ge oss en glimt av skimret tillbaka), frestas man att säga om Den Kongelige Ballets uppsättning av August Bournonvilles mest danska balett, som tramsar bort själva själen i helheten.

Ingen mindre än det moderna genombrottets fader, Georg Brandes, hörde till beundrarna av August Bournonvilles balett Et Folkesagn från 1854. I sin Kulturkritik kallade han 1869-70 inlevelsefullt baletten, som var inspirerad av gamla sägner om den danska bronsålderns højfolk, berättelser om ellepiger (en dansk ellepige verkar vara något slags mellanting mellan en älva och ett skogsrå) och bergtagna barn, som fick en ”verklig betydelse för danskt andligt liv”. Bara i balettens ordlösa språk och poetiska universum kunde de folkliga fantasierna ”uppstå ur forntiden, kännas igen och helt och hållet förstås…”
Bournonville själv ansåg ”Et Folkesagn” för sitt ”fullständigaste och bästa koreografiska arbete… nämligen med hänsyn till dess danska karaktär .” Det helgjutna dramat om de två bortbytta flickorna består av skiftande scener med dans och mim, mästerligt disponerat i tre akter och 14 bilder till 1800-talets finaste balettpartitur, 1:a och 3:e akten med musik av Niels W. Gade och 2:a akten som ett uttrycksfullt exempel på nordiskt tonspråk, J.P.E Hartmann hade skapat med musiken till Adam Oehlenschlägers Guldhornene (Guldhornen se vidare danmarkshistorien.dk/leksikon-og-kilder/vis/materiale/adam-oehlenschlaeger-guldhornene-1802/).
Bournonville såg Oehlenschläger som sitt konstnärliga föredöme, vars första diktsamling hyllade sammanhangen mellan människan, historien, naturen och kärleken – liksom Et Folkesagn, vars helt centrala symbol, guldbägaren, även är en en hänvisning till den epokgörande nationalromantiska dikten och den tidens föreställning om en strålande forntid.
I baletten är arvingen till Højgården, huvudkaraktären Hilda, som blir stulen ur sin vagga av trollen godheten, sanningen, skönheten tillsammans humanism, mildhet och empati personifierad.
Bournonville såg det som speciellt kännetecknande för det danska folket under en period när kärleken till fosterlandet och tanken om ”en enda stor familj” var den dominerande kultursynen.
Verket inrymmer med andra ord ”den danska guldåldern” (1800-1850 sv.wikipedia.org/wiki/Den_danska_guldåldern) och nationalromantikens arv, och det har mirakulöst överlevt i form av en levande tradition, men uppförd med skiftande framgång ända fram till vår tid i hela 168 år. I Hans Brenaas uppsättning från 1969 kom komiken från trollvärlden att överskugga poesiens och kärlekens, och det samma gäller för Nikolaj Hübbes Et Folkesagn, som i sin värdegrund ligger så fjärran från förlagan, ja faktiskt står i ett så allvarligt motsättningsförhållande till det som baletten från 1854 står för, att man inte kan kalla den Bournonvilles.

Guldålderromantiken, det andliga livet och dess ”danska karaktär” har gått förlorad.
Första aktens idealiserade landskapsmålningar har ersätts av pappersklippsscenografi av botaniska motiv och en fantasiinsekt kallad Svärmaren, som likt en dödssymbol svävar över jaktscenen.
Bönder och borgare är kostymerade Provisorietiden (en slags empirestil uppkallad efter den historiska tid i Danmark 1885-1894 efter de förskräckliga preusiska krigen när landet styrdes via dekret från kungen) och försöker få dess politiska och sociala spänningar att komma till uttryck via den temperamentsfulla adliga fröken Birthe hunsa med allmogen, som föga övertygande dansar Bournonvilles och Gades lantliga, lustiga danser med sura miner.
Birthes tillkommande, Junker Ove, är porträtterad som en drömsk och splittrad själ som i föreställningens mest lyckade grepp in i en scen infogad till Gades konsertouvertyr Hamlet utgör en övertygande känslomässig nytolkning för människor av kött och blod. Det är verkligen varken guldålder eller Bournonville, men det fungerar. Från de inledande takternas ödesmättade sorgmarsch uppbyggnad till en nästan Wagneriansk, episk volym utvidgas ögonblicket till en överbevisande potential av dramatisk spänst och fysisk vildhet.
Nikolaj Hübbe är emellertid inte förtjust i Oves frälserska Hilda, och därför faller så att säga scenens hela idé med helbregdagörelsescenen i den tredje akten till det för den drivande handlingen så betydelsefulla sentimentala numret för flöjt och harpa, ’Tempelöppningen ur ”Valkyrien” (alltså Hartmanns musik i Gades akt), som används som bakgrund för Oves och Hildas förening. Det får en påklistrad, flegmatiskt sladdrig koreografi som i sin avsaknad av dansant energi eller rytm känns som om de knappt fyra minuterna förvandlats till 40.
Det är istället trollet Birthe, som Nikolaj Hübbe tänder på, och uppsättningen handlar i Mia Steengaards scenografi och kostymer väsentligen om sexualitet – människans djuriska natur – där underjordens trollscen blir en nattlig orgie med fetischer, som övertrumfar midsommarfestens borgerliga firande av äktenskapet mellan Hilda och Ove.
De bortbytta barnen Hilda och Birthe, representerar de krafter och den slags längtan som har drag av dessa båda tillvarons sidor. Trollpackan Muri är som en dominatrix med blottlagda bröst och ett alter ego till Højgårdens tilknäppta Fru Kirstine. Den råa, liderliga Diderik är den drömmande, ridderliga Junker Oves manliga motsvarighet. Det visar Mia Steensgard inte bara med markörer i kostymeringen, men scenografiskt med trollvärldens klassicistiska arkitektur som en i det närmaste piranesisk bild av en civilisation i ruiner.
Uppsättningen är fragmenterad och späckad med speciellt uttänkta ideer och hänvisningar för kännarna. Från de ditresta dansarnas plakat med annoncering om deras kommande uppträdande på Georg Carstensens teaterscen Casino – som på Bournonvilles tid var Köpenhamns andra scen utöver Det Kongelige Teater – till det överordnande koncepttänkandet i Højgårdens utformning som en 1800-tals-interiör med ett detalj av en Hammershøi-målning diskret upphängd på väggen i det halvtomma rummet med en svit av öppna och stängda dörrar.

Föreställningen om hemmet
Detaljen visar Vilhelm Hammershøis hustru, Ida, som så ofta porträtteras bakifrån, som här blir en poetiskt, lite sorgset, mycket större och långt mer intressant utsaga om hem och identitet än uppsättningens överdrivna diktomi av motsättningar mellan idealitet och sexualitet. I och med det går Hübbes tolkning av Bournonvilles intentioner, som alltid är förankrade i frågor om etik, värdegrund, livsval, och vem du egentligen är upp i rök. Här kunde han istället ha tillfogat en elegant sammanbindning tillsammans med skildringen av Junker Ove som en fråga om alienerande distansering och missanpassning som utmanar föreställningen om hemmet som tillvarons trygga inramning.
Det finns utrymme för att öppna för nya frågor om fördjupning och nyansering av Bournonvilles verk, naturligvis finns det det. Det har berikat Bournonville-traditionen ända fram till vår tid, men den här uppsättningen är ingen nytolkning, utan en nersmältning. Det blir verkligen problematiskt, onödigt och utmattande, när poängen med Birthes lust att dansa dras ut till det extrema, så att hon får en helt nykoreograferad manierat solo inlagt i sista aktens sublima ’Pas de sept’, balettens enda serie av klassiska variationer. Och när småtrollen kravlar omkring bakom de nygifta under brudvalsen och när vi återigen får en spegling, när Birthe och Mogens ställer sig bakom Hilda och Ove.
I ett enda flyktigt ögonblick, när Hilda har funnit vägen till Højgården, får hon och Birthe öga på varandra genom en spegel och ser varandra som dem de egentligen är. Det är ett väldigt fint tänkt, insiktsfullt och berikande nytt grepp. Allt annat är helt onödigt trams.

Bragt i Kristeligt Dagblad i januari 2021

Et Folkesagn spelas på Operaen på Holmen, Köpenhamn till och med 17 mars.

Alexander Meinertz