Vilse i skogen med anarko-primitivisten Tolstoj

Koreografen och filmaren Gunilla Heilborn kallar sitt verk för ”en bristfällig kartläggning av Tolstojs mästerverk Anna Karenina”, och en ”kollektiv Rysslandsutredning”. Det är två garderingar av samma slag som präglar scenkonstverket som fått sin titel från normal lästid för att läsa hela romanen: 37 timmar och 3 minuter. Typiskt för Heilborn vars ”lågmälda humor” ofta har noterats genom dryga tjugo års verksamhet.
Onekligen är Lev Tolstojs klassiker omfångsrik, den pocketutgåva jag har är på 900 sidor. Så är den också utförlig, perspektivrik och komplex. Heilborn låter sex personer kämpa på en tom scen med att locka publiken till fniss genom att göra reflektioner kring romanen som är så enkla, perifera, magert presenterade och triviala som möjligt. Någon gång dyker fakta upp: vad är en anarko-primitivist; en sån som Tolstoj själv, som ville återvända till ett enkelt och naturligt liv på landet.
Om man har läst boken är det som att serveras avgnagda fiskben medan den läckra sjötungan bärs ut. Om man inte har läst boken, då? Jag vet inte, men ger inte detta glest utförda poserande något ännu magrare? Hur skrattlysten måste man vara för att drabbas av det anti-intellktuella, anti-litterära, anti-seriösa, allvarsamt halvskojande?
Det dansas minimalt, det sjungs lite grann. I en timme traskar aktörerna kring i antytt ryska kläder och spelar uselt ironisk teater. Det avsiktligt stolpiga är säkert tänkt som en insiktsfull kniv genom ett slappt kött av konventionellt och vördnadsfullt förhållningssätt till litteraturen.
Längesedan var det som jag läste Anna Karenina, men jag minns tydligt hur jag led med alla människorna instängda i sina sociala roller, sina uniformer, plymer, smycken, förväntningar, krav, tro. Nu öppnar jag boken igen, på måfå, och hamnar mitt i dagen då Levin, mannen i romanens andra kärlekspar, ska gifta sig. Tvivlen på att han gör rätt! Hur ska detta gå? Är kärleken tillräckligt stark – vilken fenomenal djupdykning i mänsklig kluvenhet. Utförligt berättat, gästerna som väntar i kyrkan, det kryper i läsaren, förseningen, men så puh, till slut blir de gifta med varandra, Levin och Kitty.
I en kort sekvens presenteras boken viktigaste personer – varför det? Ingenting mer läggs till dessa korta porträtt. Inget utvecklas om bokens intrikata teman. Bara mera lågmält prat; går det att återvända till ett liv i naturen? Tja, verkar knepigt.
Det är svårt att inte se denna Tolstoj-parafras-light som en pretentiös demonstration av att kunna sin Tolstoj, bedyra att han är fantastisk och sen göra en omvänd snobbistisk saltomortal. Vi som gjort detta har läst, förstått, genomskådat. Till skillnad från alla andra.

Recensionen är tidigare publicerad på expressen.se den 10 februari.

Margareta Sörenson