Samorkestrerat likt en organism av andning, rörelse, ljud

Alma Söderberg är en av de tre koreografer som knutits till Cullberg, tidigare Cullberg-baletten. De två andra är Jefta van Dinther och Deborah Hay, namn som kan locka en lite bred publik och som har en potential för danskonst av intresse för många dansintresserade.
Med The Listeners fortsätter Alma Söderberg sitt koreografiska arbete utifrån dansens ljud- och rytmik-bilder. Hennes solon har tidigare varit fina exempel på att göra konst av nästan-ingenting, som i Nadita, lika mycket rörelsekonst som sonora bilder av hostningar, harklingar, rop. Hennes bakgrund i spansk dans har guidat mot en skärpt uppmärksamhet på stampningar och handklappningarnas vida landskap. Nu är det hela nio dansare utspridda över ett tomt golv som tickar igång likt ett urverk. Alla rör sig individuellt men samorkestrerat likt en organism av andning, rörelse, ljud.
Rörelsemönstren är dock måttliga, lite lika träningsprogram. Freddy Houndekino, som nyss imponerat i Jefta van Dinthers On Earth I am Done: Mountains ser inte ut att ha mycket att utmanas av i denna koreografi. Utspriddheten övergår i grupperingar men flödet av dansarnas rörelser är oavbrutet, ett pågående i en ganska stillsam flow. Musiken av Dehendrik Lechat Willekens utgör inledningsvis en ram, men upphör ibland. Tyst blir det ändå inte, alltid någon som hörs. Eva Mohns solo inför kollektivet består av extrema och liksom nyupptäckta rörelser, från tårna till hårfästet, och får många i publiken att skratta i sin absurditet. Vilket känns aningen konstigt.
Rytmiken etablerar sig och resonerar i betraktaren. Rörelserna är enkla, med blicken kan man följa den ena eller andra dansaren och växla till helheten. Dansarna har myggor, små individuella mickar, som gör att minsta smack eller pust blir en del av hela ljudkompositionen. Antingen har man som publik tråkigt eller så lyckas man vända iakttagandet inåt lyssnandet och den egna kroppen – men vi sitter ju bara still på våra platser. Jag anstränger mig men hamnar i mitten, nånstans mellan långtråkigt och samlyssnande.
Hur ska det gå för Cullberg, börjar jag tänka. Cullberg hör till Riksteatern, men Riksteatern satsar för fullt på annan dans och på nycirkus detta år, med nya friska cirkuspengar. Ska Cullberg bli ett laboratorium vid sidan av, eller ska man – ny chef utses snart, uppges det, lyckas vända sig ut mot en lite, lite bredare publik igen.

Margareta Sörenson