Elisabeth gets her way skärper sinnena

Den Elisabeth som får som hon vill är Elisabeth Chojnacka, polsk cembalist.
Den belgiske koreografen Jan Martens solon mot en bred fond av filmade intervjuer ger en komplex bild av den polska virtuos, som haft en stark ställning inom konstmusiken i Europa. Hennes integritet, exklusivitet och stora skicklighet gjorde att nutida kompositörer skrev verk för henne, som hon skulle framföra på någon av de cembali hon dompterade så väl.
Ligeti, Xenakis och Gorecki är bland de omkring 80 kompositörer som specialskrev verk för henne, och som ibland lät henne få som hon ville och ändrade helt fromt i noterna efter hennes krav. Vidareutbildad i Belgien levde Elisabeth Chojnacka (1939-2017) sedan 1960-talet i Paris, som många andra konstutövare och intellektuella i en svår politisk tid i hemlandet, före Solidarnosc.
Hur blir det dans? Jan Martens har djupdykt i de många intervjuerna med henne och det ofta upprepade iakttagelserna om hennes röda hår, hennes höga klackar, hennes fragila skönhet, men också hennes styrka och unika konstnärliga tolkningsglöd. Martens verk är indelat i sju delar och tycks vila på en djup förståelse av musiken och dess uttolkare. Varje del inleds med filmklipp ur intervjuer eller av Chojnacka vid cembalon, så en nyter svart ruta med musikstyckets namn, och så ett dansat solo. Ibland dansar han precis som musiken låter, följer den som en streckgubbe ritad på ett notplan. Inledningsvis dansar han med barock-känsla och tar hjälp av en pösig spetsskjorta som understryker lite av det klassiska i stegen. Härnäst är han klädd i minimala glitterbyxor, härnäst i ingenting alls och sedan i en märkligt uppslitsad klänning när det är dags för Michael Nymans Tango for Tim.
Föreställningen Elisabeth gets her way har fått ersätta ett större verk av Martens, Any attempt will end in crushed bodies and shattered bones, som fick ställas in på Dansens Hus på grund av pandemin. Där används också musik av Elisabeth Chojnacka, och efter att ha sett detta mindre verk, får man hoppas att det större kommer till Sverige vid ett annat tillfälle. Kombinationen Chojnacka-Martens tar tag i lyssning och seende, som bäst när Martens ser ut att kunna hålla sig fritt men nära musiken som i Profil Sonore av Graciane Finzi. Endast iförd sitt eget skinn låter Martens kroppens ljud möta cembalons nästan ilskna hamrande. Det är utlämnande men diskret, avslöjande men slutet. Martens imponerar stort med ett litet allkonstverk för kropp, bild och musik.

Margareta Sörenson