David Bowies rika sångsamling får nytt liv i hans musikal Lazarus

Det är svårt att få rättigheter för att använda David Bowies musik i scenkonstverk. Peter Schaufuss Balletten tvingades 2008 efter två år av förberedelser avbryta den planerade Bowie-dansicalen The Man who fell to earth, för att Bowie själv inte ville låta Schaufuss använda hans musik. Efter Bowies död i 2016 lyckades det i gengäld 2019 efter två års intensiva förhandlingar för danska Black Box Dance Company (i dag Holstebro Dansekompagni) att få rättigheter att använda sex David Bowie-sånger i Ben Wrights mycket lyckade dansföreställning A Space in the Dark.
Se recension här: www.danstidningen.se/2020/02/10/dansande-mote-med-bowie-och-doden/
Men en god möjlighet att presentera ett brett urval av Bowies sånger i ett scenkonstverk är att sätta upp David Bowies och Enda Walshs musical Lazarus, som fick sin urpremiär i New York 2015, bara en månad innan David Bowie dog av cancer i januar 2016. Premiären på Lazarus var för övrigt sista gången, David Bowie visade sig offentligt.
Som samproduktion mellan Aarhus Teater och Det Kgl. Teater blev det år 2019 Lazarus, som inledde festivalen Aarhus Festuge. Våren därefter skulle Lazarus ha spelats på Det Kongeliga Teater. På grund av corona har framförandet av Lazarus blivit en realitet i København med nästan två års försening först, men med en stor förändring av de medverkande i den ursprungliga uppsättningen.
Inledningen till Lazarus är skriven direkt till musikalen, men den kom också med i Bowies sista album Blackstar, som utkom på hans 69-års födelsedag, två dagar före hans död. Den nu vitt spridda musikvideon till sången Lazarus, där Bowie ligger i sin sjuksäng och sjunger Look up here. I’m in Heaven, ger oundvikligen associationer till ett limbo mellan dröm, liv och död.
I musikalen är vi verkligen ute och svävar runt i ett besynnerligt drömlikt universum och ett limbo mellem två världar. För historien bygger på Walter Tevis’ science fiction-roman The man who fell to earth (1963), som blev filmatiserad av Niclas Roeg 1976 med David Bowie i huvudrollen som Thomas Newton.
Huvudrollen i musikalen heter också Thomas Newton. En stenrik alien-man, som har landat på jorden och lever ett trist liv i en lägenhet i New York, där han dricker gin, ser tv och drömmer om sin förlorade kärlek, Mary-Lou. Han kan varken dö eller vända hem till den planet, han kom ifrån. I varje fall inte förrän han ger upp det jordiska livet och accepterar att dö.
Själva historien är inte föreställningens starka sida. Även om Bowie ville skapa en musikal och inte en teaterkonsert, är Lazarus när det gäller genrer ett märkligt mellanting. Det är inte genast så lätt att begripa sig på historien som faktiskt verkar rätt manierad, även om den förmodligen vid närmare studier inrymmer en rad referenser till både litteratur och Bowie själv. Kärnan i föreställningen är emellertid de totalt 18 fantastiska Bowie-sångerna, av vilka fyra är skrivna direkt för Lazarus.
Det kan inte har varit någon lätt uppgift att sätta upp Lazarus, även om regissören har haft tämligen fria tyglar. Heinrich Christensen har i sin iscensättning i Christian Albrechtsens väldigt flotta abstrakta scenografi, fylld av olika färger och geometriska former skapat ett distanserat universum kring Bowies sånger. Resultatet är en visuellt mycket tjusig, men också mycket showartad föreställning.
Ibland finns det gott om ting och personer som halas upp och ner, vilket förmodligen ska understryka vilket limbo som råder mellan olika världar. Koreografen Rebekka Lunds rättså enkla, stiliserade rörelsespråk passar fint in i föreställningens alienerade universum.
Längst bak på scenen finns gruppen med åtta musiker, som med pianisten Søren Graversen som kapellmästare spelar fantastiskt hela föreställningen igenom. De 12 olika rollerna är i Köpenhamn genomgående riktigt fint typecastade.
Den inledande bilden är flott med en stor cirkelrund skiva, som liknar en fullmåne, under vilken Thomas Newton iförd skinande blå kostym i design av Laus Høybye hänger och dinglar medan han sjunger Lazarus. Laus Høybye tolkar under hela föreställningen rollen som Newton lysande och med en sångröst, som kan påminna om Bowies, men ändå otvivelaktigt har sin egen personliga prägel.
Sofie Topp-Duus är rörande som den på en och samma gång änglalika och spöklika vita flickan Girl, som vill hjälpa Newton med att bygga en raket, så han kan komma tillbaka till sin planet. Hon uttolkar bland annat Life on Mars förtrollande vackert.
En markant kontrast till den oskyldiga Girl är den dämoniska seriemördaren, Valentine, som roar sig med att irritera Newton. Kristian Rossen uppfyller rollen väl till både kropp och stämma som den djävulska Valentine med röd peruk och horn, och självklart är det han, som i ett stort shownummer badande i rött ljus sjunger Valentine’s Day.
Johanne Louise Schmidt imponerar i rollen som Newtons assistent, Elly, som med tiden blir mer och mer lik Newtons gamla käresta, Mary-Lou. Hon gör bland annat en fantastisk tolkning av Changes tillsammans med föreställningens tre skickliga dans- och sångflickor The Teenagegirls.
Mathias Hersland har kreeret föreställningens fascinerande ljusdesign, som också förtrollar i det avslutande numret Heroes i en stilla enkel version med Newton och den vita flickan som försvinner upp i stjärnorna.
David Bowie kände inte till att han var dödssjuk när han började skapa musikalen Lazarus. Men idag, är det svårt att inte se verket som ett requiem över den stora multikonstnären. I Bibeln är Lazarus en död man, som väcks till liv av Jesus. I musikalen Lazarus, är det David Bowies rikhaltiga sångskatt, som återuppstår och får ett nytt liv. Lyckligtvis lever hans sånger också vidare i andra sammanhang.

Lazarus spelas på Skuespilhuset, Köpenhamn till och med 6 mars.

Vibeke Wern