Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Kvarnström gör comeback i nya landskap

2022-01-26

Fakta:

Namn: Pianotopografier
Koreografi: Kenneth Kvarnström (i samarbete med dansarna)
Musik: Nils Frahm, ur Solo Remains
Ensemble: Ida Holmlund, Matthew Branham, Anton Borgström, Ole Kristian Tangen
Plats: Förhandsvisning på Riksteatern, med kommande urpremiär Falkenberg, Falkhellen 27/1 och vidare turné under februari-mars
» https://www.riksteatern.se/forestallningar/pianotopografier/

Grått dis och svart omsluter rummet. Det är stillsamt, vackert. Länge sedan nu när jag skrev att Kenneth Kvarnström var en dansens dynamitard. Eller att någon av hans koreografier präglades av ”kast med liten tjej”. I början var det övervägande manliga dansare, en enda kvinna.
Men Ida Holmlund kastas ingenstans. Tvärtom. Hon är som en drottning i Pianotopografier; så oerhört elegant, mjukt närvarande, lite väsenslik i sin bleka blondhet, ytterst precis i sin dans. Armarna lyfta som en krona; magnifikt. Tillsammans med tre manliga dansare och upphovsmannen själv, Kenneth Kvarnström, ingår hon i ett kollektiv som delar in verket i delar, med hjälp av små förändringar av kläder och attiraljer på scenen.
Musiken är för mig en angenäm upptäckt: Nils Frahm är en tysk kompositör, född 1982, som gör musik för olika slags pianon och pianoliknande instrument. Ömsom melankolisk, ömsom romantiskt stormande – och där svarar koreografin med att dansarna trär midnattsblå sidenskjortor över sina svarta kläder och låter dem svalla med i dansen. Kvartetter och duon avlöser varandra, och i Matthew Branham har Ida Holmlund en särdeles lyhörd och väl matchande partner.
Kläder lyfts ur fyrkantiga boxar, mattor rullas ut, metallringar balanseras att bilda pyramider – vad betyder det alltsammans? Koreografen själv går runt och ordnar, tar fram och lyfter bort och till slut hjälps de allihop åt med att ställa fram en mängd små träfigurer.
Kenneth Kvarnström har börjat att dra sig tillbaka, men gör här en återkomst. Han återvänder till senare tiders laborerande med grafiska element på scenen, men framförallt låter han dansen vara dans, eller dans-dans som han själv velat kalla den icke-konceptuella dansen. I detta ett stort lugn, en timmes retreat in i en rörlig bildvärld där kreatören likt en skapare går omkring och ordnar, fixar, kollar. Det är lågmält men faktiskt överväldigande.

Texten är tidigare publicerad i Expressen

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser