Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Suveränt och samspelt i närkontakten med både dansare och operahusets alla skrymslen

2022-01-25

Fakta:

Namn: Here not here
Koreografi: Koncept och koreografi: Maxine Doyle
Musik: Kompositör och ljuddesign: Rachael Dease
Ensemble: Göteborgsoperans Danskompani, Koncept och scenografi: Es Devlin, Kostymdesign: Bregje van Balen Ljusdesign: David Stokholm, Joakim Brink
Plats: Göteborgsoperan
» https://www.opera.se

Vilka världar och fantasier lever vi i? Vad är det för upplevelser och minnen som skapar dem? Och kan vi ta oss ut ur våra egna föreställningar för att möta andras? Det är stora, existentiella frågor som utgör grunden i Göteborgsoperans nya dansverk Here not here. Koreografen Maxine Doyle har inspirerats av neurologen och författaren Oliver Sacks och tillsammans med scenografen Es Devlin skapat ett koncept som inte bara involverar hela danskompaniet utan också själva operahuset. Labyrinten är den övergripande symbolen för idén, både som tankestruktur och omsatt i fysisk form.
För att ge publiken bränsle till egna associationer erbjuds som första akt en vandring genom operahusets inre regioner. I mindre grupper förs vi i vindlande gångar och trappor till olika rum där dansare gestaltar skiftande scener. Es Devlin markerar vår väg med röd färg och svarta inslag. I första källarrummet möter jag åtta svartklädda dansare på rad. Med sina kroppar skapar de tecken mot allt det röda; golvet, väggar och ljus. Som åskådare kommer jag nära, får ögonkontakt med och kan höra andningen från dansaren mitt framför mig. Närkontakt med dansarna är ett bra sätt att introducera dans för publiken. På senare år har Göteborgsoperan på olika sätt arbetat med det. Här är ännu ett gott exempel.
Festscenen, längst ner i källaren, blir dock bara en tableau vivant på onåbar distans. Däremot får åskådarna själva beträda scengolven, både det lilla och det stora, vilket ger spännande perspektivskiften. Vyn över den stora, tomma salongen är hisnande. Än mer när en röd ballong plötsligt svävar upp och tar med Arika Yamada.
Olika scener möter de olika grupperna, var och en får skapa sin historia om vandringen. Något särskilt vill nog konceptmakarna ändå skicka med, men rösten i de vindlande gångarna är för svår att uppfatta.
Gruppvandringarna med separata starttider skapar för många ett stort pausmellanrum till den andra akten, som även kan ses separat. Riktigt hur helheten är tänkt förstår jag därför inte.
Del två har en mer traditionell föreställningsform på stora scenen. Här bidrar kompositören Rachael Dease med en ibland överväldigande ljuddesign. Det bullrar, knakar gnider och har sig.
Koreografin ger inre rörelser och längtan efter relationer yttre former. Individer, tvåsamheter och större kollektiv söker efter vägar och varandra. Det är visuellt med starka effekter. Den röda väggen bildar en skarp gräns. En hel rad dansare stryker sig fram och åter utefter den. Mycket starkt blir uttrycket när de alla står vända mot väggen och sedan faller på knä. Förtvivlan, klagomur och hotande arkebusering är associationer som far genom mitt huvud.
Ur sprickan i golvet försöker någon kravla sig upp, från hyllor på väggen strävar andra att ta sig ner, hela tiden anas en jakt på förändring av tillstånd, eller position.
Även väggen har en spricka. Plötsligt krackelerar den och en verklig labyrint visar sig. All röd färg försvinner och ersätts av ett grått sökande. Som monster ur fantasin tågar ett följe med stora masker in. Det är blandning av hjälmar och hornprydda djurhuvuden i en karneval utan yra.
”Var är jag? Är jag död? Kan jag stå på mina ben?” säger en dansare. En jättelik spegel sänker sig över labyrintens instängda kroppar och ruckar ytterligare på vår uppfattning av tid och rum. Men till Rachael Deases frenetiskt stegrande ljud bryter sig dansarna slutligen ut i en koreografi av slängande hets.
32 av danskompaniets 38 dansare deltar i Here not here – i två lag där alla kan göra allt. De är som vanligt suveräna och samspelta, oavsett vilka fantasier de gestaltar.

Here not here spelas t o m 18 februari.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser