Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 juni 2022

Troll som inte kan tämjas

2022-01-24

Fakta:

Namn: Et Folkesagn
Koreografi: August Bournonville, Nikolaj Hübbe og Sorella Englund , Dramaturgi: Ole Nørlyng
Filmare: Videodesign: Martin Reinwald og Sebastian Troels Eskildsen
Musik: Musik: J.P.E. Hartmann og Niels W. Gade
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Scenografi och kostymdesign: Mia Stensgaard Lysdesign: Mikki Kunttu
Plats: Det Kongelige Teater. Operaen
» https://kglteater.dk

Det är troldehøjen (trollhöjden) med alla dess groteska boende och skrämmande gäster, som står för den mest spännande delen i August Bournonvilles balett Et Folkesagn (1854) (på svenska En Folksägen), och så är det också med Nikolaj Hübbes och Sorella Englunds uppdaterade version (2011), som nyöppnar säsongen igen för Den Kongelige Ballet efter den senaste pandemi-nedstängningen. Underjordens maktkamp och fysiska utsvävningar är intressantare och mer fascinerande än den vackra och polerade biedermeier-idyllen på Højgården, som är troldehøjens motsats uppe på jorden.
I den dunkla troldehøjden regerar Muri diktatoriskt och håller sina två söner, de alltid stridande Viderik och Diderik, i strama tyglar. De tre trollen dansas av respektive Oliver Starpov, Mads Blangstrup och Tobias Praetorius, som alla tre har maskerats till oigenkännlighet, men bakom maskernas tyngd lyckas de ändå visa upp sina helt skilda personligheter. Ett troll är inte bara ett troll. Viderik är en självcentrerad charlatan, medan Diderik är en liten känslosam gosse. Och så finns ju trollet Birthe, som bor på Højgården efter att hon som liten har blivit bortbytt mot människobarnet Hilda. Birthe driver alla till vanvett med sitt koleriska sinnelag och ostyriga temperament. Sin danande och högborgeliga uppväxt till trots, för på den stora gården är hon alldeles hämningslös. Hon är det troll, som inte kan tämjas. Holly Dorger dansar Frøken Birthe, som är fruktad av tjänstefolket, som hon chikanerar dagen lång och tuktar flitigt med sin hårda ridpiska. För publiken är däremot Birthe ballettens mest underhållande karaktär. Står inte hon – med sin dragning till det materiellt goda och en lättare form av underhållning – oss mycket närmare i vår egen vardag än den dydiga Hilda, med vilken hon har bytts bort? Är kanske inte trollen och deras mindre hyggliga gärningar som en spegling av våra egna skuggsidor – de inte så smickrande sidor vi kan ha en fallenhet för? Hur lite vi än vill medge det, ligger det något i det.
I Et Folkesagn tar August Bournonville samtidens skräckromantik och dess fascination för det särpräglade, gräsliga och ohyggliga i bruk. Bournonville låter emellertid inte trollen och mörkret vinna, utan skapar ordning ur kaoset genom att föra Hilda och Birthe tillbaka till deras ursprungliga ställen. Troll och människor trivs inte tillsammans, bara sida vid sida – över och under jorden – kan de förlikas.
Hilda och hennes förlovade Junker Ove dansas av Caroline Baldwin och Andreas Kaas, sistnämnde är äntligen tillbaka efter en längre tids sjukskrivning på grund av en skada. De är två godhjärtade karaktärer, som är så idealistiske, at de kan bli för svåra att identifiera sig med. Men är det inte som om, vi mer än någonsin kan leva oss in i Junker Oves vanvett, när han dansas ifrån sans och vett av de farliga älvorna och sen i stor förvirring raglar omkring utan mål och riktning? Har vi inte heller blivit helt tokiga och handlingsförlamade av diverse COVID-19-mutationer och alla de medföljande restriktionerna, så att vi snart varken vet ut eller in, eller vad som är sant eller falskt, verkligt eller overkligt? Varje tid har väl sin tolkning av de gamla berättelserna.
J.P.E. Hartmann och Niels Gade står bakom balettens musik. Gade har komponerat partituret till första och tredje akten, som blev särskilt känd för sin populära brudvals. Även om Hartmanns musik är en aning tyngre än Gades mjuka toner, så saknas i den andra akten något mer av det dystra och oroväckande för att helt kunna spegla det brokiga menageriet på troldehøjen. Det blir lite för gulligt och puttinuttigt på den underjordiska backanalen, där det vimlar omkring märkliga og uhyggliga spöken som om det vore en målning av Hieronymus Bosch. Samma fascinerande vantrivsel återfinns i Mia Stensgaards pappersklipps-scenografi med en krypande-kravlande insektsvärlden, där likstela nattsvärmare slår ut sina vingar och spyflugor blottar sina kranier. I Stensgaards kostymer för elverpigerna syns hålet i ryggen som gör de dansande elverpigorna så förskräckliga, även om de är förförande vackra (Som kanske alla förstår så är elverpiger inte riktigt samma sak sam älvor red. anm.). Det ska till kraftig och saftig musik för att kunna leva upp till detta skräckromantiska universum. Men annars utgör återsynen av Et Folkesagn ett behagligt avbrott från den streamade skärmunderhållning, som vi annars har fått nöja oss med i vår isolering.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser