Utblickar över alla år och erfarenheter

Livet, döden och kärleken. Det är inte svårare än så att tolka och förstå Charlotta Öfverholms In a Cage of Light. Hon dansar själv med och mot Jordi Cortes under Orionteaterns väldiga takhöjd, två små människor i det stora mörka. Vid sidan om på scenen, långt bort men nära, sitter Lauri Antila och gör musik med sin kontrabas. Intrikat och raspigt, klanger à la Fläskkvartetten och samplat med lite annat vid behov.
Hon är tunn, senig, intensivt rörlig. Han är tung, seg, stark. Hon klänger, klättrar, lindar sig om hans kropp, han lyfter och bär, svettas, suckar men orkar.
Charlotta Öfverholm närmar sig 60 år och dansar oförtrutet vidare. Det gör hon rätt i! Sedan 2015 driver hon projektet Age on Stage som utgår från den åldrande dansarens många möjligheter att dansa, skapa dans och utveckla dans konstnärligt. Det gör hon ännu mera rätt i, och är i gott sällskap med, bland andra, Mats Ek och Ana Laguna.
Över Orionteaterns vida golv har en blank dansmatta lagts. I Tobias Hallgrens utsökta ljussättning skimrar den i kapp med ljuset som tidvis silas i tunna rökslingor. Öfverholm utnyttjar maximalt det stora scenutrymmet, inleder i trapets och välter sig själv baklänges ner på golvet. Sidornas gallerier och fondens utskjutande balkar används likaså, där kliver en svartklädd dödsängel försiktigt över mellanrummen, alltmer närvarande.
Allt fokus och ljus på de två som trycker sig mot varandra i ett stort tomrum. That’s life, sjunger Charlotta Öfverholm som Sinatra, liksom ovanpå från sin trapets, men snart nog är hon invecklad i något mitt emellan omfamnande och strid med sin med- och motpart. Tills döden skiljer dem åt, kan man tänka.
Som koreografi är det något entonigt, som koncept luftigt, enkelt men slagkraftigt. Dansen serveras som en andra akt efter filmen Checking Out, en deckar-parafras om en hotell där man kan checka ut, men aldrig helt lämna. Ganska stillastående retro à la Roy Andersson, den matchande dansdelen är betydligt mer rik på perspektiv, uttryck, mänsklighet.
Som i en bur av ljus; där befinner de sig, två individer som lever väl medvetna om att inget är för evigt. I mogen ålder kan de blicka ut över alla år och erfarenheter. Som från en trapets högt uppe under taket. That’s life.

Margareta Sörenson