En överväldigande dansupplevelse

Under hösten har Riksteatern genomfört den samtida danssatsningen Room X i Skåne, Norrbotten/Sápmi, Värmland och Gävleborg med fokuser på danskonstnärer och deras konstnärskap. De sista föreställningarna ägde rum på Gävle teater den 11 och 12 december. Då förvandlades hela den klassiska 1800-talsteatern till en labyrint av dansinstallationer och performanceverk. Det var en överväldigande upplevelse att vandra omkring i huset under de tre timmar föreställningen pågick.
Nivån var oväntat hög med flera mycket starka verk. Av de 14 koreograferna hade hälften anknytning till Gävleborgs län. Övriga kom från Skåne och Flytande Galleriet som i samarbete med Riksteatern iscensatt denna helt suveräna ingång till samtidsdansen. De 14 akterna pågick kontinuerligt eller på givna klockslag, från källaren till tågvinden. Vissa artister förflyttade sig i huset, andra hade fasta spelplatser.
Inträdet var gratis men i entrén ställdes krav på legitimation och covidbevis. Väl inne, i foajén är det musik på hög volym. Dansaren och koreografen Linda Forsman, klädd i rött, driver upp tempot i lokalen till max. Hon rör sig med vild energi runt en annan dansare, Maud Karlsson, som staplar ved (koreografi av Maria Naidu).
I närheten dansar Felix Skalberg med hög intensitet till musik av Mozart. Det ska han hålla på med hela kvällen, i tre timmar. Trace Mozart kallar han det.
Överväldigad tar jag mig till garderoben för att bli av med vinterjackan. Försöker förstå vad som pågår. Går till höger mot parketten. Någon kular, det är Emilie Markgren, iförd Delsbodräkt. Hon håller till i garderoben till höger om parketten. Där utför hon olika fäbodvallsliknande arbeten. Det är hennes dans.
Tar en sväng över scenen.
Där står ett lysande vitt tält med någon form av ljudinstallation inuti sig. Linda Forsman dansar över scenen. Hon säger hej, annars håller de flesta medverkande sina roller stenhårt.
Ljudnivån är hög. Jag klättrar upp för trapporna bakom scenen och kommer högst upp, till tredje våningen. Där, ensam i ett rum, sitter Elinor Tollerz Bratteby och blåser upp vita ballonger. Här är det lugnt, en kan pusta ut.
Vandrar vidare på bro i höjd med tågvinden, kikar ner på scenen. Kommer till Anna Öbergs projekt Samvaron där hon samarbetar med ljuddesignern Elixe Arvefjord. Släpps in efter viss väntan, här välkomnas endast en besökare i taget. Verket påminner på så vis om Norrdans One one one, men i stället för att titta dansaren i ögonen får gästen här vara medskapande. Det handlar bland annat om att klippa mattrasor och väva en trasmatta.
Jag klipper och trär inslagen i varpen i den enkla vävstolen. Anna Öberg sitter mitt emot och ber mig berätta om platsen jag bor på. Samtalet spelas in. Efter en stund börjar hon uttrycka vårt samtal med dans och rörelser runt vävstolen. Tidigare inspelade röster spelas upp. Det handlar om att tradera minnen och berättelser vidare.
Hon berättar att Samvaron började som ett Coronaprojekt och att det blir klart ”när mattan är tillräckligt lång”.
Vandringen fortsätter, här finns så mycket att se att det är lätt att missa något. Ner i källaren, upp igen, in i kaféet för att se Lidia Wos koreografiska försök att hitta trygghet och balans i ett svindlande universum. Det är lysande.
Upp till tredje våningen strax innan det är slut och tåget går. Blir tårögd inför Rumiko Otsukas utsökta gestaltning av en kvinna sliten mellan sin längtan efter barn och arbetslivets hårda krav.

Karin Kämsby