En fransk Svansjö av skönhet, saga, drömmar och besvikelse

Stackars prins Siegfried i sitt slott. Där sitter han och drömmer och längtar bort. Bort från plikten att bli kung, bort från stränga mamma som bara vill att han ska gifta sig med någon av hovets alla vackra unga kvinnor.
När Rudolf Nurejev, balettens stora manliga stjärna, förnyade koreografin till Svansjön 1984 på Parisoperan utgick han från sig själv. Så Stockholmsoperans val av just hans version av baletternas balett, förskjuter verkets fokus till mannen som huvudperson, förlorad i en drömvärld. Alienerad, eller om man så vill, omöjlig att anpassa till omvärldens krav. Sagans slut blir, som i 1895 års original, smärtsamt sorglig. Prins Siegfried blir förälskad i en svan och är dömd att gå under.
På Stockholmsoperan har i decennier dansats en Svansjön med lyckligt slut, återskapad efter hur verket dansades länge i Sovjetunionen, verkets ryska hemland. Ett happy-end är onekligen egendomligt, det hörs om inte annat på Tjajkovskijs musik som i Svansjöns avslutande fjärde akt är ett enda stegrande i brusande sorg, förfäran, kamp och undergång.
Kanske är det också först i vår tid som Siegfried kan få komma ut som tvivlare i kärlek och queer på en operascen, Nurejev själv fick vänta med den saken till efter sin död i aids. Men därmed skapar man också en roll för en manlig dansare med inte bara skyhöga krav på teknik, utan också dramatisk tolkning. Det är inte lite som krävs när det gäller komplicerade höga hopp och uthållighet i en tre timmar lång föreställning. Premiärkvällen dansades Siegfried av Daniel Norgren-Jensen, som behärskar danstekniken väl (och premiärnerverna) men inte räcker till i känslomässig uttrycksförmåga.
Kärleken till en kvinnovarelse, en svaninna, måste i sagans värld övertyga hur absurd den än är. Och premiärkvällens Svandrottning, Haruka Sassa, är verkligen värd att älska. Sassa dansar den likaledes orimligt krävande rollen med finaste teknik, men också med en inre glöd, en stark känsla för den i en manlig struktur fångad kvinna, som vill få tillbaka sin frihet och återgå till att bli en vanlig drottning.
Scenografin bjuder på nycklar till Nurejevs tolkning av sagan. Svanarnas sjö ses som en gigantisk tavla i fonden. Psykologiska och psykoanalytiska tolkningar av sagan var i tiden på 1980-talet, liksom en genuin förtjusning i pastellfärger och nyanser, milt vackra men också aningen matta. Kostymerna är en uppvisning i rosa och ljusblått, vilket tonar ner kontrasten till de bländvita svanarna. Nurejevs koreografi lyfter också fram trollkarlen Rothbart, som håller alla svanarna fångna. Calum Lowden dansar diaboliskt och bidrar starkt till den magiska känslan i sagan.
Kårpartierna är nog ändå det som gjort Svansjön så älskad – närmare trettio identiska vita svandansöser i fantastiska figurationer som understryker kollektivet, både dess styrka och hjälplöshet. Nurejev lade också till mer dans för manliga dansare i första och tredje aktens scener från slottets festligheter. Inte minst en manlig polonäs är anslående, och här finns fina insatser som AdiLiJiang Abudureheman, förbluffande säker som en dansant hovherre.
En nationalscen med ett balettkompani bör kunna presentera en någorlunda klassisk Svansjön av god kvalitet. Det gör Kungliga Baletten, och Hovkapellet spelar så fjädrar yr under Philippe Bérans ledning. Publiken kan simma i en fransk sjö av skönhet, saga, drömmar och besvikelse.

Texten är tidigare publicerad i Expressen den 11 december.

Margareta Sörenson