Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 24 januari 2022

Dansehallerne i Dansekapellet

2021-12-08

Fakta:

Namn: Grått//// For Ever Four Seasons/// Oceanic
Koreografi: Hilde Ingeborg Sandvold/// Jon R. Skulberg/// Marie Topp
Plats: Dansekapellet, Köpenhamn NV
» https://kulturn.kk.dk/en/node/7

Dansehallerne i Köpenhamn, som fortsatt saknar en egen spelplats, har från den 18 november till 4 december gästat Dansekapellet på Bispebjerg med fyra olika program. här kommer rapporter om tre av dem som allesammans var fina och intressanta verk från Skandinavien.

Den härligt expressiva norska dansaren Hilde Ingeborg Sandvik, som har sin bas i Danmark, presenterade, Grått hennes första stora egna produktion, som hade urpremiär i september i år på Bora Bora i Aarhus. Ett verk, där den långa och kropsligt super fleksible Hilde Ingeborg Sandvik övertygande visar, hur det upplevs att vara stressad och förlora kontakten till sin egen kropp och att det kännas som om man mister sig själv.
Med scenen upplyst av kalla vita ljusrör förs vi igenom ett långt auditivt intro med bullrande, mardrömsaktiga och ångestframkallande ljud in i ett obehagligt universum, där Hilde I. Sandvik med stor kroppslig närvaro, men utan ögonkontakt, gör allt från små oroliga rastlösa rörelser till höga energiska bensparkar och kryper ihop på golvet i fosterställning.
Senare öppnar hon ögonen och ser direkt på publiken, och det är inte utan galghumor, hon undersöker sin egen kropp och med fokus på kött och muskler daskar en rå biff mot armen, ner på golvet och uppåt väggen. Hon ställer absurda frågor till sin kropp och försöker både att hyperventilera och att hålla andan. När dansaren Niklas Valenti i en kort sekvens dyker upp på scenen, dansar lite och försvinner igen, är det som att uppleva ett tillstånd mellan dröm, verklighet och hallucination.
I ett försök på att få kontakt med kropp och känslor och uppnå inre ro, gör Hilde I. Sandvik långsamma rörelser, flygande kroppsställningar nere på golvet och med visualisering och positivt tänkande. På samma sätt som oron påverkar oss som åskådare, fortplantar sig det rogivande också ut till publiken, innan Sandvold lämnar scenen och tar den råa biffen med som en trogen och handgripligen köttslig följeslagare.
Titeln Grått antyder både till uttrycket ”grått i grått”, där grått dock kan ha många nyanser, men även till ordet ”gråt” på norska. Det är några imponerande såväl kroppsliga som känslomässiga skiftningar man upplever i Hilde I. Sandvolds Grått.

Precis som i Grått finns det även en markant auditiv indledning till norske Jon R. Skulbergs mycket fascinerande verk For Ever Four Seasons (2019), som startar i mörker till ljudet av Kristian Hverrings heavy metal-musik.
Långsamt avslöjar det svaga ljuset en svartklädd kropp i bakersta hörnet, som liknar något mitt emellan en levande och en död. Med butoh-dansarens säkra kroppskontroll och små kroppsliga förändringar (som för ett ögonblick sänder tankarna till Kitt Johnsons Stigma), upplever vi, hur den framstående japanska dansaren Kenzo Kusuda liggande på golvet med lätt lyft huvud långsamt kommer mer och mer till livs och rör sig längre och längre in på scenen. Långsamhet och långsamma rörelser är framför allt kodord till For Ever Four Seasons, som verkligen insisterar på långsamheten.
Organiskt och plastiskt och med kontinuerligt flow i rörelserna kommer Kenzo Kusuda upp till att stå på knäna och efterhand helt upp och står på fötterna. Med sina mjuka, blida och graciösa rörelser och sitt sätt att använda fingrarna får han bland annat kroppen till att likna ett träd. Väldigt fint ackompanjeras Kenzo Kusudas dans om naturen av Lil Lacys välkomponerade cellomusik. Men plötsligt inträffar katastrofen med höga brak, ljusblixtar och stroboskopiskt ljus, som ger associationer till en atombombssprängning.
Den grekiska performern Marianna Kavallieratos övertar scenen med långsamme, avmätta, kantiga och stiliserade rörelser. Hon är en människa, som har förlorat förbindelsen med naturen, även när hon stiliserat försöker efterlikna några av Kenzo Kusudas rörelsemönster. Det hörs buller och skottljud i Kristian Hverrings musik- och ljudlandskap i den här delen, och både anklagande och varnande pekar Marianna Kavallieratos på publiken som medskyldiga till destruktion och katastrof. Men som människa förefaller hon att vara bortom all räddning, inte heller när Kenzo Kusuda till slut kommer tillbaka.
Den första delen med Kenzo Kusuda är mest fängslande. Men For Ever Four Seasons är som helhet ett både intressant och mycket väl genomarbetat verk.

Den danska koreografen och dansaren Marie Topp kunde den 3 december äntligen hålla sin Danmarks-premiär på solot Oceanic. Ett verk, som, i likhet med Skulbergs For Ever Four Seasons, skulle ha visats i Pakhus 11 i mars 2020, när Danmark stängdes ner på grund av covid-19.
Oceanic är både ”en reflexion över handlingen att lyssna och en feministisk studie av ljudens hierarkier”. Verket är ett i raden av verk om sinnenas komplexitet, med bland annat det fascinerande och sinnliga slowmotion-verket ”Hail to the good listner”, som Marie Topp skapade åt Dansk Danseteater i maj i år. (Se recensionen: https://www.danstidningen.se/2021/06/03/ett-fascinerande-slowmotion-universum/) Precis som i ”Hail to the good listner” upplever man i Oceanic en intressant upplösning av tid och rum i dansens kontinuerliga slowmotion-rörelser.
Som Marie Topps övriga verk är Oceanic skapat i tätt samarbete med den svenska ljudkonstnären Julia Giertz. Vackert ligger handgjorda skålar i masurbjörk, som liknar stora snäckskal, utspridda på det svartblanka scengolvet Skålarne ger inte bara associationer till havet, men fungerar mycket uppfinningsrikt som ljudskulpturer byggda som mekaniska stränginstrument.
Som i både Grått och For Ever Four Seasons har Oceanic även en rent auditiv inledning, där vi hör ett pågående ljud av ett stränginstrument som ger associationer till en svensk nyckelharpa. Medan vi lyssnar till ljudet att strängarna, skymtas en mänsklig gestalt (Marie Topp) med armarna sträckta rakt upp i luften, som en person som hoppar i vattnet, och ljuden förvandlas till skrik och gälla ljud, som känns ända in i märg och ben.
Vi följer under den första delen Marie Topp i slowmotion nere på havets botten och upp igen. Med stor kroppskontroll gör hon djupa knäböjningar, vridningar av torson samt arm- och handrörelser, som alla har kvalitet av den slags motstånd som rörelser har i vatten. Effektfullt blinkar hon med ögonen som en undervattenssimmare, och med djupa vibrerande orgeltoner i musiken kommer man att tänka på andningen.
När ljuset i andra delen skifter till rött, och vi hör susande och bubblande ljud, tänker man på kroppens inre och det pulserande blodet. Marie Topp får djuriska drag, när hon böjer huvudet bakåt, och hals och underkäke flott belyses underifrån (och även här får man under ett ögonblick associationer till Kitt Johnsons kroppsliga förvandlingsbilder).
Man tänker på födelse och primalskrik, när ljuset förändras från rött till vitt, och Marie Topp skriker. Och det är som en cyklisk rörelse, som kan börja från början igen, när hon till slut, precis som i starten sitter på huk, medan ljus och musik tonas ner i det både visuellt och auditivt bildrika och sinnliga verket.

Grått i koreografi av Hilde Ingeborg Sandvold. Kompositör: Bernt Isak Wærstad. Dansare: Hilde Ingeborg Sandvold och Niklas Valenti. Scenografi: Kaspersofie. Ljusdesign: Seth Rook Williams. Dramaturg: Thomas Schaup. Plats: Dansekapellet, København NV.

For Ever Four Seasons. Produktion: Convoi Exceptionnel. Koncept, koreografi, ljus och scenografi: Jon R. Skulberg. Dansare: Kenzo Kusuda. Performer: Marianna Kavallieratos. Kompositörer: Kristian Hverring och Lil Lacy. Kostymdesign: Mads Dinesen. Dramaturg: Astrid hansen Holm. Plats: Dansekapellet, København NV.

Oceanic. Koncept: Marie Topp och Julia Giertz. Koreografi och dans: Marie Topp. Ljud: Julia Giertz. Instrument: Julia Giertz och Felix Ahlberg Ericsson. Ljusdesign: Mårten K. Axelsson. Dramaturg: Igor Dobricic. Plats: Dansekapellet, København NV.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser