Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 24 januari 2022

Som gjort för dödsdans

2021-12-06

Fakta:

Namn: Dödsdansen
Koreografi: Åsa Lundvik Gustafson och David Nondorf
Författare: August Strindbrg
Filmare: Thomas Zamolo
Musik: Musik och ljuddesign: Tor Lundvik
Ensemble: Åsa Lundvik Gustafson och David Nondorf, Ljus: Gustave Lund
Plats: Strindbergs Intima teater, Stockholm
» https://www.strindbergsintimateater.se

Redan titeln på August Strindbergs pjäs från år 1900 rymmer rytmik och dramatik. Dödsdansen har återkommande spelats på svenska scener, stora och små, och är tack vare sin humor inte bara en fasansfullt besk brygd kring ett fruset äktenskap. Utan en insiktsfull ishacka i tvåsamhetens risker.
Såvitt jag vet har den inte blivit omtolkad som en dansföreställning – jag hoppas att jag har fel och att det någonstans i världen har funnits någon som vågat ta steget. Nu har Åsa Lundvik Gustafson och David Nondorf gjort det på Strindbergs Intima Teater, där det nuförtiden händer allt möjligt spännande under konstnärliga ledaren Anna Pettersons fantasifulla forskningsprojekt. De två upphovspersonerna till dansversionen träffades just på en kurs ledd av Anna Petterson 2019, och i en miljö och stämning av fritt utforskande växte dansdramat fram.
De sliter och drar i varandra redan i den ursprungliga pjäsen, men med ord. I originalet besöker en gammal vän det trätande paret som lever isolerade på en ö, och den gamle vännen väcker minnen och förhoppningar från gångna tider. I dansupplagan finns ingen uppdykande tredje part, utom vi, publiken.
Just Strindbergs snillrika grepp att låta minnen av en kärlek som en gång fanns filtreras genom det dagliga käbblet och grälen är som gjort för dans. Att visa dubbla känslor är en av dansens bästa grenar: våldsamma gräl och passionerade omfamningar kan sömlöst övergå i varandra. De två dansarna byter ut sina träningskläder mot likadana vita skjortor och svarta kostymbyxor, och ”är” Edgar och Alice, han en före detta stilig officer, hon en före detta lovande aktris.
Ömhet, närhet, kamp och slitningar, men också stilla ögonblick fint fångade i stora skuggspel på den svarta fonden i Strindbergs Intima Teater, hans egen för konstnärlig teater utan bjäfs och vimmel i någon trendkänslig foajé.
En filmad sekvens låter dansarna hämta andan, men också öppna tittarens medskapande fantasi. Där är vatten och ö, de två på en fager veranda med höstens gulnande blad som ram, tristessen kring ett parti kortspel, grånande mossa och vattnets farliga lockelse.
Inte minst händerna dansar i denna lilla Strindbergsstudie. Fingrar som flätar sig runt varandra, handflator som liksom limmats ihop. Och Åsa Lundvik Gustafsons eleganta rörelse med handen kring mannens bröstkorg där hjärtat sitter: som om hon försöker vicka en detalj rätt i en mekanisk konstruktion. Kan man lirka tillbaka känslorna, så som de en gång var? Känslan av att det är kvinnan som lirkar, mannen som blickar ut och bort.
Och så humorn. Den hör till, men har lite svårare att ta plats i all dansad kroppslighet. Men så till sist: det förtjusta utropet Silverbröllop fångar det absurda i svansen, och lite lättade kan vi också skratta åt denna kärleksfulla tvekamp. Eller som han skrev, August Strindberg: Människorna, de leva som de kunna.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser