En sorgesång för den döende naturen

På Turteatern spelades under hösten Kvinnor och skog av koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén. Ett på många sätt avskalat verk där vi får se dansarna Pernille Holden och Marianne Kjærsund i friluftskläder röra sig i mitten av rummet. Vi i publiken sitter runt omkring.
I tidigare verk, till exempel Flottarkärlek (2019) och Rosa Löften (2012), har Hagar Malin Hellkvist Sellén dissekerat människors rörelser och gester, som om hon funnit dem i ett arkiv och åter gett dem liv. Genom vardagens rörelser skapas förståelse för samtiden och historien. Kvinnor och skog skiljer sig från de tidigare verken och fokus verkar vara flyttat från människor till skogen och dansarnas rörelser verkar istället tillhöra rötter som långsamt rör sig under jorden eller grenar som sakta sträcker sig mot ljuset.
Det är en förställning som gestaltar vårt ömsesidiga beroende av varandra. De två dansarna skapar en växelverkan mellan att vara totalt beroende av den andras kraft och att vara den som genom ett tungt arbete skapar rörelserna. Det påminner på samma gång om ett intimt förhållande, en omsorg, och stundtals om ett långsamt döende. Verket blir på sitt sätt ett inlägg i debatten om klimatkrisen och vårt förhållande till skogen, naturen, och hur våra handlingar påverkar den. Sedan byts rollerna och vi blir varse om att det inte bara är skogen som är döende för om skogen är döende är också vi döende.
Och så en liten ask med barr. Dansarna delar under en andaktsfull ritual ut ett litet barr till var och en i publiken. Musiken ändras och kompositören Cicely Irvine lyckas skapa en intim känsla, som en kör av taktila röster. Barret känns skört och litet i mitt knä, och kanske ger det oss en ledtråd för hur vi ska kunna göra annorlunda, vi kan börja med att förstå hur vi är sammankopplade med ett litet granbarr.

Felicia Nilsson