Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 24 januari 2022

Livet myllrar i minsta skrymsle

2021-12-02

Fakta:

Namn: Sprækker (Sprickor)
Koreografi: Catherine Poher og Thomas Eisenhardt
Filmare: Projektioner: Olive Guillemain, Ljusdesign: Carina Backman.
Musik: Kompositör och ljudproducent: Mads Emil Nielsen
Ensemble: Aaben Dans.Dans och koreografi: Antoinette Helbing, Fabio Liberti, Nanna Hanfgarn Jensen och Ole Birger Hansen. Kostymedsign: Franciska Forslund Tourbro.
Plats: Hal9, Musicon i Roskilde
» https://abendans.dk/

Det är som att kliva in i ett landskap, till synes utan någon form av liv, när man kommer in i den 90 meter långa, kalla och oeldade betonghallen, som inramar Aaben Dans’ nya dansperformance och installation, Sprækker (Sprickor). Vi hör bullrande och dämpade ljud, och mitt i detta dunkla och dystra universum ligger några stora stenar, som ger associationer till den slags flyttblock, som blev kvar, när inlandsisen smälte bort.
Det är klimatkrisen och dess fatala konsekvenser, vi blir konfronterade med i denna bildrika dystopiska dansperformance, som är skapad av koreografen Thomas Eisenhardt och regissören och scenografen Catherine Poher. Men lyckligtvis skymtar vi också ett visst hopp i Sprækker, som visar på möjligheter till nytt liv och nya livsformer. Under hela föreställningen sker en mycket fin växelverkan mellan mörker och ljus, samt ljus och skuggor.
Publiken har på förhand fått veta att de måste vara väl och varmt klädda inför föreställningen Sprækker, där man startar med att sitta på små trästubbar i den ena änden av hallen. Så får var och en av oss en liten varm sten att hålla i handen, som värmer härligt, men också utgör en påminnelse om termodynamikens andra lag, som har varit inspirationskälla till föreställningen. Lagen berättar om att energi, som omvandlas till värme aldrig spontant kan bli till fast form igen, och lagen är en förutsättning för utvecklingen för modern energiteknologi.
De fyra dansare, som kan symbolisera mänsklighetens sista individer, verkar på avstånd små i det jättestora rummet. De använder all energi och utvecklar värme via sina rörelser, och det är särskilt dynamiskt vad gäller Nanna Hanfgarn Jensen, när hon energiskt vilt svingar sitt långa hår.
Men när de fyra dansarna – först Nanna Hanfgarn Jensen och Ole Birger Hansen och sedan Antoinette Helbing och Fabio Liberti – kommer närmare oss och rör sig i tunna ljusstrimmor, som om det lyste genom smala springor, mister de kraften, de lyfter och stöttar varandra för att hålla sig uppräta och vid liv och söker sig tätt ihop för att hålla värmen. Deras både djuriska och växtartade organiska rörelser kastar skuggor på väggarna, som sänder tankarne till grottmålningar, och när en statist med en UV-lampa lyser på golvet, ser vi spår av tassar och fågelfotspår som arkeologiska spår av något, som en gång fanns, men nu är utplånat.
Plötsligt skiftar Mads Emil Nielsens fina soundscape från bullrande ljud till jazzrytmer, hallens stora portar slås upp och en grupp statister går genom rummet med föremål från den mänskliga civilisationen som bl.a. radioapparater och immade fönster. (Det sistnämnda sänder tankarna till danska TV2:s sång ”Bag duggede ruder.”)
Som de sista dödsryckningarna i kampen för överlevnaden samlas dansarna i en ohygglig robotagtig köldhuttrande dans till knittrande elektroniska ljud, medan den efterföljande euforiska dansen till livlig munspelsmusik sänder tankarna till medeltida sanktvitusdansen, där man i som förtvivlan dansade sig till döds.
Hoppet kommer, när statistgruppen vänder tillbaka och går genom hallen med papperslyktor och gröna grenar, medan en gossesopran förtrollande vackert sjunger bl.a. kyrie (herre förbarma dig) och shalom (fred).
Men hoppet om nytt liv, som kan som kan leta sin in i de minsta skrymslen, blir också mycket flott visualiserat av Olive Guillemains videoprojektioner på de stora stenarna mitt i rummet, där vi till slut ser sädesceller, svampsporer, grön mossa och blått vatten sippra fram. (Med titlen Sprækker i bakhuvudet kommer jag på väg ut ur hallen att tänka på Leonard Cohens sang Anthem med texten ”There’s a crack in everything – that’s how the light gets in”.)
Catherine Poher har genom åren skapat en rad framgångsrika föreställningar tillsammans med Thomas Eisenhardt och Aaben Dans, men hon har nu valt, att Sprækker ska bli hennes sista helaftonsföreställning. Hon tar nu avsked med inte mindre än ett djupt betagande verk om ett högaktuellt tema.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser