Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 24 januari 2022

Förunderligt förkroppsligande av toner och rytmer och av ensamhet

2021-12-02

Fakta:

Namn: Partita no.2 - sei solo
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: Ljuddesign: BJ Nilsen, Musik: J.S.Bach, Violinist: Jonathan Morton, den ene av två konstnärliga ledare för Scottish Ensemble, som vill omdefiniera stråkorkesterns uppdrag
Ensemble: Andersson Dance & Jonathan Morton, Dansare: Ashley Wright, Jim de Block, Takua Fujisawa, Johanna Wernmo, Emilia Fredholm, Scenografi, ljus: Chrisander Brun Kostym: Jenny Nordberg
Plats: Dansens Hus Stockholm
» https://www.anderssondance.com

Du är ensam, sei solo. Ensam är violinisten med sitt instrument, ensligt utspridda är de fem dansarna. De rör sig i rummet, dyker upp och försvinner. Partita no. 2 – sei solo varvar Bach med gatuljud från en nedstängd stad. Scenen är inramad av hängande vita presenningar, som när något byggs om. I fonden glöder ilsket gula ljus som från en avlägsen trafikkarusell.
Jonathan Morton är en reslig man i vars armar violinen tycks liten som ett spädbarn. Han vandrar över scenen, spelar inåtvänt, inte vackert i någon enkel mening utan strävt, skönt lyssnande, fint eftersinnande. Dansarna gör mestadels solon de också, ibland tätt intill varandra. De rör sig knyckigt, ofta lika oskönt som en något barsk Bachs uppfordrande klanger.
Koreografen Örjan Andersson tänker dans som musik; hans förmåga att bokstavligen kroppsanpassa toner och rytmer är förunderlig. Sjostakovitj, Mozart men mest av allt Bach sticker ut från en mycket lång verkförteckning. Ett samarbete med orkestern Scottish Ensemble har haft Bachs Goldbergvariationer som nav, 2015 med underrubriken Ternary Patterns for insomnia (tredelade mönster för insomningssvårigheter) och Prelude – skydiving from a dream från 2019.
Det går snabbt när dansarna byter av varandra och ger små separata stycken. Några duos glimmar varmt. Sakta, däremot, kommer Jonathan Morton tillbaka mot verkets slut med sin partita; som om all tid alltid återvänder. Då är presenningarna nerhissade, Elverkets kakelväggar glor kallt på oss och aktörerna.
Pandemiåret gav oss alla en alldeles ny upplevelse av isolering. Dansen, denna gudabenådade konstform, kan visualisera vad som svårligen kan sägas. Örjan Andersson har ofta haft ett mjukt, rullande dansspråk, varmt och omslutande. Nu är det kantigt, inte utan värme, men uppbragt, en koreografisk bild av det nyupptäckta: du är ensam.

Turnerar till Stockholm, Dansens Hus, Umeå, Norrlandsoperan.

Texten har tidigare publicerats i Expressen.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser