Poetisk månfärd

Alldeles vid slutet av Refshaleøen i København kan man för tillfället följa med Asterions Hus på en poetisk månresa i föreställningen Moon. En vægtløs kabaret (Moon. En viktlös kabaret), som är utformad som en sångcykel i tio stadier. Med på scenen är koreografen, dansaren och skådespelaren, Tilde Knudsen, och kompositören, librettisten, musikern och sångaren, Klaus Risager, som representerar växelvis månen och astronauten på väg till den astronomiska, mytologiske och psykologiska månen. I Moon upplevs månen som en spegel av mänskligheten.
Alla nummer i sångcykeln har titlar, som äger sin motsvarighet till speciella koordinater och reella namn på platser på månen, de så kallade månhaven (stora mörka slättmarker på månens framsida). Föreställningens fiktiva resa sker med segelbåt från Stillhetens hav till Gränshavet, tills vi under det sista numret kommer tillbaka till jorden och Asterions Hus, som inte bara är namnet på teatern vi befinner oss på, men även titeln på en novell av Luis Borges.
Elegant har Klaus Risager även flätat in textutdrag av både Luis Borges, Rainer Marie Rilke, Thomas Moore, Dylan Thomas, Lucretius, E.E. Cummings och Spike Milligan i sina sånger, som alla blir framförda på engelska, sånär som på text från Carmina Burana, som sjungs på latin.
Öppningsnumret Stillhetens Hav är mycket fint när Tilde Knudsen med en lykta i handen kastar ljus på Klaus Risagers skalliga huvud, så att det liknar en måne. En sandhög på golvet i den enkla scenografin ger associationer till både mångrus och sanden i ett timglas, men förvandlas till vågor när Tilde Knudsen i sin dans i Böljornas hav sprider sanden med händer och fötter.
I den lugna balladen Klarhetens Hav, dyker en spegel upp i mångruset, och Tilde Knudsen visar bland annat en glimt av skulpturen diskuskastaren, innan hon balanserar runt mellan små ljus som tänds likt stjärnor på himlen.
Det råder kroppslig synergi, motstånd och kris i Dommens Hav (på latin Mare Crisium), där Tilde Knudsen balancerar på Klaus Risagers rygg, medan han sjunger, tills hon hun trycker ner hans huvud i golvet som en bild av på ödet som inte är på hans sida.
Det råder dramatik och panik i Ormhavet om syret, som kan försvinna från människan och erotik i luften i Fruktbarhetens Hav, där E.E. Cummings skönt humoristiska dikt May I feel said he framstår som högaktuell i förhållande till tidens debatt om samtycke.
Vi hamnar på månens baksida i Uppfinningarnas Hav, där båda artisterna på ett visuellt mycket smart sätt har ballonger framför ansiktet. Från Dimmoras Hav seglar vi vidare till Gränshavet, där Klaus Risager till ord av den amerikanska astronauten Buzz Aldrin tar avsked från den öde månen.
Tilbaka på planeten jorden ser vi mycket vackert månen som blodsmåne, medan stämningen präglas av Blue moon, och precis som månen kan bli svart och försvinna, måste vi acceptera att vi alla en dag kommer att försvinna.
Kanske är genren cabaret lite missvisande för föreställningen. Men Moon. En vægtløs kabaret är i Peter Kirks regi en både bildrik, poetisk och sinnlig föreställning med udgångspunkt i Klaus Risagers välkomponerade och välarrangerade sånger, som ger associationer till namn som Sting, Peter Gabriel och Tom Waits. Med sin viga och starka kropp samspelar Tilde Knudsen fint med Klaus Risager på scenen.
På borden i Asterions Hus trevliga café, serveras efter föreställningen citronmåner (som är en klassisk dansk citronkaka med gul glasyr), och när jag lämnar teatern, strålar en nästan full måne lägligt på den mörka novemberhimlen.

Namn: ””. Medvirkende: . Instruktør: Koreografi: . . . . Plats:

Vibeke Wern