Vår tids existentiella problematik

Den Kongelige Ballets giv med verk av samtidskoreografer, Giant Steps, och ges under denna säsong som ett samarbete mellan dansare från Den Kongelige Ballet och Corpus, Det Kongelige Teaters experimenterande danskompani, som därefter ska läggas ner.
Först på programmet är amerikanska Bobbi Jene Smiths kortkoreografi Pierre, som är placerat i ett naket industrielt rum med ett par bord och stolar, en koncertflygel i hörnet och en telefonautomat på väggen. Personerna är iförda en moderiktig mix, som sträcker sig över generationer och tider och omfattar allt från mannen i klänning samt ett Frederico Fellini-artade kollage till arbetskläder och chik couture.
Så långt utgör det tidlösa en form av tidsbild, på samma sätt som regin av Pierre handlar om iscensättning av och igenkänning hos en den yngre delen av publiken som inte känner igen sig i Bournonville eller Balanchines klassiska balletter, men lever i en värld av hårdhudad fysikalitet, där individualitet i indentitets-sökandet är centralt.
Mångfalden är även musikalisk och omfattar ett stort och mycket lyckat spänningsskapande pukslag av tango och klezmer utsatt för att spelas av en symfoniorkester, som understödjer Jene Smiths korsvisa klipp av trix, utfall och möten figurerna emellan. En kvinna kastar i hysteri av sig på överkroppen och blottar sina bröst och slänger sig på marken. En monumentalskulptur av ett lejon som nedlägger sitt byte – som i likhet med många av kostymerna är ett fynd från teaterns rekvisitaförråd – rullas in i rummet. Det är lösa trådar i den improvisation, som utgör en del av processarbetet, men som inte kan eller nödvändigtvis ska tolkas sammanhängande.
Verkets dramatiska fokus är förbundet med Barbaras franska chanson Pierre med en beskrivening av relationen mellan en man och en kvinna, tolkad med intensitet och stark närvarokänsla av Alexander Bozinoff och Astrid Elbo samt Oliver Starpov som personen, i vars huvud det hela föregår.
Huvudpersonerna – en kvinna, som vil leva, och en man, som varken vet ut eller in – trampar med Bobbi Jene Smiths ord vidare i andras fotspår. Hon står själv med sitt verk Pierre nog särskilt i skuld till Pina Bausch, som Den Kongelige Ballet ännu aldrig har vågat ge sig på, men vars mästerverk Le Sacre du Printemps och den koreografiske instuderingen av Christoph W. Glucks opera Orphée et Eurydice är bland de viktigaste på Parisoperaens balettrepertoar.
Den belgiske koreografen Anne Teresa de Keersmaekers version av Verklärte Nacht från 1995, som även finns på Parisoperaens balettrepertoar, är – som verket bara kan vara till Arnold Schönbergs smärtsamma och transcenderande tonbild av Richard Dehmels dikt om kärleken som mystisk förklaring, förståelsen och accepterandet av en annan människa – en storm av oro och ångest. ”Åh, se dog, hvor klart verdensrummet stråler! Det er et lys over alt” (o sieh, wie klar das Weltall schimmert!
Es ist ein Glanz um Alles her), ljuder mannens röst i Dehmels dikt från samlingen Kvinde og verden (Wieb und Welt). Ändå finns det i Keersmaekers tolkning en dubbeltydighet – tolkad med själsligt djup av bland andra Caroline Baldwin och Stephanie Chen Gundorph – och något just så paradoxalt oavslutat, ett mörker i sinnet som inte lättar, och bristande förlåtelse och lösning som rungar i tystnaden samtidigt som ridån faller.
Mellan dessa två existentiellt tunga verk finns israeliska Sharon Eyals Bedroom Folk som komiskt lättar upp det hela, när åtta män och kvinnor i strama trikåer som klamrar sig intill varandra och när de lunkar sig igenom ett naket scenrum till Ori Lichtiks minimalistiska bygge av rytmer och ”drive” i ett spänstigt arrangement av Mathias Friis-Hansen för Det Kongelige Kapel.
Progressionen fortplantar sig också i det kroppsliga uttrycket, som bjuder på allt från urtida stamdans, ”drag”, Bob Fosse och techno. Särskilt Ryan Tomash roar sig och hittar fram till smittsamt kvicka uttryck och underfundiga accenter och uttryck i axel- och halsmuskler i Eyals robotdans, men även här – där en dansare tillfälligtvis bryter sig ut ur den hypnotiserande dansens fasta ”beat” och dansens gemensamma fotstamp, men sugs snabbt tillbaka i det ensartade kollektivet – handlar poängen och temat om det individuella under press.

Spelas på Det Kongelige Teater, i Köpenhamn till och med 23 november.

Alexander Meinertz