Världsturnerande dialoger landade i Stockholm

Sex dansade duetter av sex koreografer i världsklass. Ut i världen färdas nu denna eleganta lyxförpackning med en landning i Stockholm och Dansens Hus under tre utsålda kvällar. Dialogues fortsätter sedan till St Petersburg, Moskva, Oslo och Paris.
Lite mer publikvänlighet kunde man önska sig, som att duetterna presenteras ordentligt och inte bara med en rask uppläsning av i vilken ordning de dansas. Produktionsuppgifter skulle kunna projiceras mellan verken. Den inbördes kompositionen mellan så helt fristående verk har också sin betydelse. Den afton jag såg Dialogues öppnade man med Sasha Waltz ganska lågmälda Impromptus till Franz Schuberts musik. Tätt följd av den lika gråklädda Islands av Emma Portner, blir det svårt att hålla dem isär i minnet. Liksom Crystal Pites Animation, där en man och en kvinna flyttar, vinklar och ställer in den andres armar och ben, som vore de streckgubbar.
Sex koreografer: tre män i mogen ålder, och, tänkvärt nog, tre yngre kvinnor. Yngst är Emma Portner, född 1994, med den finurliga Islands där två kvinnliga dansare ryms i ett och samma par långbyxor och dansar sig nära sammanslutning och sammanblandning. En av åldermännen bland koreograferna, Ohad Naharin, bidrar med en duett ur sin B/OLERO, även den för två dansöser. Intensivt och suveränt koordinerade understryker de hur Ravels musik är som ett tickande urverk, fast här i en svajig tolkning med bandoneon av Isao Tomita. Nästan konventionell förefaller överraskande nog Jirí Kyliáns 14’20’’, även om dansarna är skickliga.
Lite längre än de andra duetterna och med ett överväldigande flöde är kärleksduetten ur Mats Eks Julia och Romeo. Vilket snilledrag att överge Prokofjevs i och för sig fantastiska musik, för Tjajkovskijs romantiskt svallande. Mariko Kida, som dansade Julia i originaluppsättningen på Stockholmsoperan, hör numera till Staatsballett i Berlin, och hon har blivit lite äldre, mognare. Tillsammans med kanadensiska Johnny McMillan från samma ensemble ger de två dansarna nytt liv åt det som i dansens form motsvarar balkongscenen i Shakespeares pjäs. Glädjen, oron, lyckan, upptäckten av den andre – det är hisnande och står ut jämfört med de andra duetterna, i alla fall om man känner till Ek och hans Julia och Romeo som helhet.
Dialogues är sex relevanta exempel på god koreografi i 2000-talets början, och fina prov på skickliga dansare, både tekniskt och konstnärligt. Även om det känns som att ha hävt i sig en hel konfektask på knappt två sammanhängande timmar, är det upplyftande att befinna sig i en känsla av överföd – särskilt efter pandemins tid av gleshet, uppskjutet och inställt.

Margareta Sörenson