Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 04 december 2021

Välbehövlig hip hop-injektion i danslivet

2021-11-13

Fakta:

Namn: Alia & Sanningen, jag svär
Koreografi: Koreografi av Alia: Marco Wihlborg och Mia Hellberg, Koreografi av Sanningen, jag svär : Elnaz Paiamani och Mpululu Ntuve
Musik: Musik till Sanningen, jag svär: Mattias Jansson, Elnaz Paiamani
Ensemble: Dansare i Alias: Marco Wihlborg, Mia Hellberg, Kyra Bergman, Emilia Hallstensson och Michael Buchner. Dansare i Sanningen, jag svär: Elnaz Paiamani, Mpululu Ntuve och Moa Forsberg
Plats: Stora teatern, Göteborg
» https://storateatern.se/sv/program/alia-sanningen-jag-svar/

Var finns återväxten i västsvensk koreografi och dans? Ett svar ger Stora teatern i samarbete med Västra Götalandsregionen med föreställningen Alia/Sanningen, jag svär. De två koreografier som programmet består av har arbetats fram genom residens, ett beprövat sätt att uppmuntra nya dansproduktioner.
Den här gången gäller satsningen unga, och för formatet nya koreografer. Alla, Marco Wihlborg och Mia Hellberg som står för Alia, liksom Elnaz Paiamani och Mpululu Ntuve, med Sanningen, jag svär, har främst erfarenheter i hiphopkulturen och streetdansen – benämningen är ibland en diskussionsfråga.
En välfylld salong på Stora teatern tog emot urpremiärerna. Många i raderna var jublande konnässörer. Bättre pepp kunde den nya dansen inte få.
Och visst är Alia/Sanningen, jag svär en välbehövlig injektion i Göteborgs dansliv. Främst för energin och den totala satsningen i utförandet. Konstnärligt finns ännu en del att slipa på. Föreställningen är ett exempel på glapp som uppstår när hiphopkulturens ekvilibristiska nummer ska planteras om i en sammanhållen föreställning på scen. Att båda styckena är indelade i kortare tablåer är en följd. Det möjliggör förändringar av stämning och rörelseenergi, inte minst markerat med byte av musik, när dramaturgi är ett osäkert kapitel.
Värre är överlastning av betydelser som särskilt Alia lider av. Koreograferna Marco Wihlborg och Mia Hellberg har en idé, ett budskap om människan i dagens föränderliga samhälle, men de använder dansen för att försöka illustrera det, istället för att gestalta. Det ger en kantighet i kompositionen. När de fem dansarna väl får släppa loss tätnar uttrycket. Gruppen framstår som en viktig formation men även solon och duetter får utrymme.
Idén till ”Sanningen, jag svär” kommer från Elnaz Paiamani och här handlar det om vad som är sant och vem som bestämmer det. Paiamani har skapat koreografin tillsammans med
Mpululu Ntuve och båda dansar med Moa Forsberg som tredje part.
Stilen locking är basen, fräckt och överraskande använd. Locking kräver precision med variation och dansarna svarar samstämt upp. I eftersamtalet berättar Elnaz Paiamani om vikten att skala av och koncentrera när hon insåg faran i att bli övertydlig. Hon litar på rörelsen och det räcker långt.
Svaret på den inledande frågan är alltså: en stark nytändning kommer från hiphopkulturens dans, bara den ges plats på scen.

Texten har publicerats i Göteborgs-Posten 12 november.

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser