Sensuella radiostyrda leksaksbilar

Man får vänta länge, men till slut dyker den upp: lusten. Två busiga små radiostyrda leksaksbilar med remote control i publikens händer susar nyfiket fram till fötterna på klasskompisarna på andra sidan den långsmala spelplatsen. Lite pirr. Då är vi redan halvvägs genom XOXO, Puss och kram på digitalt språk.
Men här varken pussas eller kramas. Den tyske koreografen Sebastian Matthias verk om närhet och intimitet är tänkt som en motbild mot vår tids ständigt utslängda, uthängda kroppar, mot översexualisering och prestationstryck på tonåringar som borde få utforska sig själva i fred. Det är vällovligt, men resultatet är lite strängt och stramt. Att frågor kring det intima kan vara knepiga att klä i ord, understryks. Men varför inte låta bli, när nu dansen har ordet?
Bara en publik i just denna sköra livsfas tilltalas så didaktiskt som här. Det vore otänkbart för vuxna lika väl som för yngre barn. För de yngsta har scenens konstnärer känslospröten ute, registrerande barnens nyfikenhet och fantasi, att väcka deras intresse är en förutsättning för hela projektet. För vuxna förutsätts också respekt och diskretion. Scenens språk kan vara hur explicit som helst, men den vuxnes rätt att själv få smälta sin upplevelse är okränkbar.
Upplevelsen av scenkonstens uttryck borde vara nog också för tonåringar, men här verkar koreografen inte riktigt lita på sitt eget verk. Man garderar med ganska triviala repliker – behövs de alls? De fyra dansarna, som också spelar musik och sjunger, arbetar med en koreografi som ligger nära improvisationsteknikernas sega stretchar och sniffande närhet. Två unga kvinnor, två unga män i jeans och t-shirt rör sig slingrande om varandra, men nuddar knappt den andre.
Kan man tala om sexualitet, intimitet, närhet utan att också viska attraktion, kärlek (eller åtminstone förälskelse), sensualitet och lust? Det doftande, bultande och varma? Det är ju märkligt att en poppande popcornmaskin känns befriande lättsinnig i stramheten.

Margareta Sörenson