Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 04 december 2021

Den sista människans vandring i ett landskap i upplösning

2021-11-13

Fakta:

Namn: On Earth I’m Done: Mountains
Koreografi: Jefta van Dinther och koeografin är skapat med Suelem de Oliveira da Silva 
Musik: Ljuddesign David Kiers
Ensemble: Cullberg, dans: Roterande casting Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska,/Freddy Houndekindo, Scenografi Numen/For Use, Ljusdesign Jonatan Winbo, Kostym Jefta van Dinther and Suelem de Oliveira da Silva
Plats: Dansens hus, scenen Elverket på Östermalm i Stockholm
» https://dansenshus.se/program/mountains/

Sakta, så sakta, att rörelsen knappt syns, vecklar ett skulpturalt och mångtydigt verk upp sig. Jefta van Dinthers On Earth I’m Done: Mountains landar tungt i sinnet. En ensam dansare på en yta av många, många meter ringlat, uthällt tyg rör sig långsamt med en lång stör, som om han stakar sig fram i tungt vatten. En tunn ände av tyget vindas upp i scenens tågvind, men det tar en bra stund av det drygt timslånga verket innan det syns att det alls sker.
Tyget är gråvitt, starkt belyst i sin lyfta del, dansaren – denna afton Freddy Houndekindo – har lysande orange-röd kroppsstrumpa. Ljusdesignen av Jonatan Winbo och scenografin av Numen/For Use är sammanlödda med helheten till ljusdunkel, gnister och ett glödande klot i fjärran. Musiken av David Kiers som kommen från rymden, eller från ett mänskligt inre? När jag väl inser att allt jag ser kommer att försvinna, börjar tolkningsmöjligheterna att dugga tätare in i tanken.
Verkets titel hjälper till: att ha fått nog av jordelivet. Som individ, som art, som planet? Den ensamma människan och det som ser ut som vidder och berg i upplösning leder först tanken till den förstörelse som mänskligheten utsätter vår planet för. Samtidigt är bilden långt mer poetisk och abstrakt, inget som ”handlar om” klimatet. Som tidigare i van Dinthers verk, som Grind eller Dark Field Analysis, kan den rörliga bilden också avläsas moralfilosofiskt eller existentiellt. Livet vi lever, ensamma eller i delad ensamhet, vad gör vi med det? Hur tar vi oss fram, hur väljer vi väg?
Det är en stor, oavvislig, rörlig, vacker, tänkvärd bild i slow motion. Till slut drar det upplindade tyget med sig golvet under. Det växer till ett mörkt berg som ser ut att räcka till himlen. Berg sjunken, djup stån upp. Det är lyriskt, uppfordrande och mänskligt; dansaren som en symbol, en rörelsekonstnär som ensam får allt att röra sig tills han själv också är borta och allt blir stilla.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 11 november.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser