Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 04 december 2021

Modet att leva som den man innerst inne är

2021-11-09

Fakta:

Namn: The Danish Girl
Koreografi: Tim Rushton och Holstebro Dansekompagni
Författare: Tim Rushton
Musik: Musik och lyddesign: Christian Tronhjem
Ensemble: Holstebro Dansekompagni och Vejle Musikteater, Scenografi og lysdesign: Sarah Fredelund. Kostumer: Åsa Gjerstad. Dramaturgi och research: Storm Møller Madsen och Levi Stray
Plats: Trommen, Hørsholm. På turné i Danmark till 24. november.
» https://holstebroteater.dk/dans/dans/

Den danska transkönade konstnären Lili Elbe, som föddes som Einar Wegener 1882, var kanske den första i världen att år 1930 i Tyskland få genomgå en könsbekräftande operation. Lili Elbes livshistoria blev världsberömd genom Tom Hoopers Oscarsvinnande Hollywood-film The Danish Girl från 2015, som bygger på David Ebershoffs biografiska roman med samma namn.
Nu har Tim Rushton tillsammans med Holstebro Danskompani skapat en dansföreställning med titeln The Danish Girl. En föreställning, som skissar upp Lili Elbes livsresa, men först och främst visar på de känslor som Lili Elbe går igenom i sitt liv och sin transformation. Samtidigt kastar The Danish Girl ljus över begreppen kön och identitet och dualismen femininitet och maskulinitet, som finns i alla människor.
Ett absolut scoop i föreställningen är, att rollen som Lili Elbe dansas av transkönade Bjørk-Mynte Paulse, som inte bara tekniskt och expressivt är en mycket skicklig dansare, men även känslomässigt lyckas ge rollen ett övertygande djup. Det gäller från allra första starten där vi i den ganska långdragna inledningen upplever hur Lili Elbe i kjole med blottad skuldra och långt utslaget hår, tar avsked av sin manliga identitet symboliserat av en kostym.
Som den inkännande, förstående och stöttande hustrun, konstnären Gerda Wegener (som gifte sig med Einar Wegener 1904) passar den följsamma Elena P. Nielsen in på ett glimrande vis, och väldigt fint ser vi Lili Elbe spegla sig i Gerda Wegeners rörelser.
Ackompanjerad av ett ljudcollage med radioklipp fra 1920- och 30-talen hänger Gerda Wegener mycket symboliskt upp målningar med baksidorna vända mot publiken, förmodligen som ett varsel om, att det är det som döljer sig, bakom konstnärernas bilder och om den omedelbara ytan, som vi ska ska få se.
Vi ser, hur felaktigt och opassande Lili Elbe/Einar Wegener känner sig iförd herrkläder i en sekvens med alle de sex skickliga dansarna, där de fem som bär herrkläder utvecklar ett både djuriskt och mekaniskt präglat rörelsespråk inspirerat av bland annat locking och popping som kontrast till Gerda Wegners mjuka och utdraget starka rörelser. Ömt och följsamt dansar det äkta paret tillsammans en fin lyrisk duo till romantiskt klingande pianomusik som avslutning på föreställningens första del, som sluttar lite abrupt efter 30 minuter. Faktisk kunde föreställningen gott ha fortsatt utan den 20 minuter långa pausen.
Christian Tronhjem har kreerat föreställningens mycket stämningsfulla musik och ljuddesign, som förutom metalliska ljud av knivar bland annat tar sin utgångspunkt i kända klassiska musikteman, som effektfult transformeras elektroniskt. Mycket symboliskt och tidsenligt börjar andra akten med en drömlik transformation av Carls Nielsens Tågen letter (Dimman lättar) från 1920, medan vi ser Lili Elbe posera som kvinnlig modell för Gerda Wegener, som måler. Det ställs frågor om femininitet och könsidentitet, när alla sex skickliga unga dansare (Björk-Mynthe Paulse, Jon Ipina, Jasmine Gordon, Matthew Rawcliffe, Eena P.Nielsen och Mikkel Alexander Tøttrup) iförda högklackade skor utvecklar sina danssteg.
När Lili Elbe träffar kirurgen alias Jon Ipina och den övriga sjukhuspersonalen i vita rockar, ser vi hur Lile Elbe blir plågat som ett försöksdjur, som hängs upp och ner, blir dragen över golvet och svingat vilt runt i luften. Värme och kärlek får Lile Elbe endast i sin samvaro med Gerda Wegener.
Ångesten och de vilda och våldsamma känslorna eskalerar kring den avslutande och dödliga könbytesoperationen. På ett mycket effektfullt brer dansarna ut ett stort vitt böljande tyg på scenen ungefär som en målarduk. Den kan både symbolisera Lile Elbes turbulenta känsloliv, sjukhusvärlden och livet som bildkonstnär.
Både i första och andra akten finns det många fina stunder och starka scenbilder. Men flera sekvenser är lite för långdragna i The Danish Girl, som tar sin utgångspunkt i en intressant historia och ett högaktuellt tema.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser