Mästerligt program med kvinnliga stjärnkoreografer

Det är ett ytterst intressant och uppfriskande modernt program av hög kvalitet, som Den Kongelige Ballet i samarbete med Det KongeligeTeaters experimenterande danskompani, Corpus, presenterar på Gamle Scene under rubriken Giant Steps. Ett program med tre verk av de kvinnliga stjärnkoreograferna Bobbi Jene Smith (38 år), Sharon Eyal (50 år) och Anne Teresa De Keersmaeker (61 år). Och mycket glädjande spelar Det Kongelige Kapel live till alla verken.
Amerikanska Bobbi Jene Smith, med sin bakgrund i israelska Batsheva Dance Company och gaga-teknik, skapade 2019 det framgångsrika och känslomässigt sprudlande verket Caldera till Corpus. I hennes nya uppfinningsrika kreation Pierre för totalt 18 dansare är fyra av de medverkande moderna dansarna från Corpus, som nu blander sig fint med de 14 kongelige balettdansarna.
Det står väldigt mycket på spel i Pierre, vars titel hänsyftar på franska Barbaras vackra kärlekssång från 1964 om regnet, som faller. Denna sång utgör även huvudtemat i Celeste Orams orkesterpartitur, som är komponerat som ett elegant collage av sjungna melodier, folkvisor och klassiska musikaliska teman.
I dansen upplever vi ett motsvarande collage av känslomässiga uttryck, situationer och relationer omkring en kvinna, som vill leva, och en man som inte vet hur. ”Verket utforskar den ömsesidiga besattheten, ensamheten och de små signaler, som inte omedelbart är synliga, men som kan få murarna att vittra sönder,” som Bobbi Jene Smith själv formulerar det.
Alexander Bozinoff och Astrid Elbo är utmärkta som det centrala paret, och Bozinoff har en enormt imponerande expressivitet i sin ekvilibristiska dans som frustrerad man. Eukene Sagues och Marcin Kupiñski dansar både tango och agerar några väldiga gemensamma slagsmål. I sin hang till frihet kastar Eukene Sagues flera gånger av sig kläderna, men hon kan verkligen också få utlopp för sina känslor när hon spelar fiol. Marcin Kupiñski ger sig hän i stora kosackhopp, en liten grupp visar en glimt av israelisk folkdans, och Alma Toaspern sitter stilla och stämningsfullt vid flygeln på scenen och sjunger sången Pierre.
Det är mycket fascinerande att uppleva, hur Bobbi Jene Smith har lyckats hitta fram till att använda sig av de många skickliga dansarnas olika potentialer och karakteristika. Christian Friedländer har skapat en enkel och välfungerande scenografi med bord och stolar till det stora rummet fullt av känsloutbrott, som bland annat sänder tankarna till Pina Bauschs expressiva Ausdruckstanz. Men det är även något absurt och drömlikt över Bobbi Jene Smiths Pierre, som inrymmer så många detaljer och uttryck, så att man bare får lust till att strax se verket igen.
Israelske Sharon Eyal, som nu äntligen har hamnat på Den Kongelige Ballets repertoar, har även hon sin bakgrund i Batsheva Dance Company, där hon var medlem i 18 år. Det framstående, stramt formade och nästan hypnotiserande verket Bedroom Folk för åtta dansare skapade hon tillsammans med sin ständiga samarbetspartner Gai Behar för Nederlands Danstheater i 2015.
Som en nyordning blir Ori Lichtiks originella pulserande rytmiska musik nu för första gången framförd live av stråkar och slagverk i Mathias Friis-Hansens mycket fina arrangemang. Hela vägen i framförandet av Bedroom Folk råder det ett intensivt rytmiskt samspel mellan musik och dans.
Effektfullt växlar dansarna mellan steg på hela fotsulan med böjda knän och de för Sharon Eyal mycket karakteristiska stegen på halvtå, som ger en helt speciell rörelsekvalitet. Karakteristiskt för Sharon Eyal är koreografin också full av unisona rörelser i hela gruppen, och utifrån dem träder enskilda dansare fram individuellt i korta sekvenser.
Antingen dansarna gör rytmiska ryck med armarna, eller trippar iväg eller dansar krumt böjda har de en fantastisk rörelsekvalitet i de känslomässigt skiftande uttrycken. Även om koreografien är av ett absolut modernt snitt, bygger den också tydligt på ett klassiskt formspråk.
Programmets sista och äldsta verk är belgiska Anne Teresa de Keersmaekers väldigt vackra Verklärte Nacht från 1995, koreograferat till Schönbergs senromantiska verk med samma titel i versionen för stråkorkester. Schönberg komponerade sin musik efter en dikt av Richard Dehmel om en kvinde, som vandrar i månsken genom skogen tillsammans med den man hon älskar. Men hon är gravid med en annan. Mannen förlåter och tröstar kvinnan och natten ändar ljus och klar.
Det är denna nattliga skogs-, kris- och kärleksstämning som återfinns i Anne Teresa de Keersmaekers heltigenom musikaliska koreografi, där vi inte bara möter ett, men många par i scenografins stiliserade skog. Vi ser kvinnorna springa, falla, rulla runt och vrida sig, men också resa sig igen. Det är ett härligt rörelsemönster, när kvinnorna, som både är iförda kläder för vardag, fest och nattlinnen, behändigt hoppar upp och sätter sig på männens skuldror.
Verket inrymmer många fina och eleganta duon med både fina fraseringar till musiken och stämningar från det mest oroväckande till den berusande förälskelsen. Det finns något förlösande och livsbejakande över själva avslutningen, där en glädjestrålande man lyssnar till sin älskades mage.

Vibeke Wern