En danshyllning till mångfaldig gemenskap

Om man som dansintresserad publik tycker att man har sett allt inom den moderna dansen, bör man köpa en biljett till Den Kongelige Ballets program Giant Steps. Här presenterar de två före detta dansarna vid Batsheva Dance Company Bobbi Jene Smith och Sharon Eyal verk, som är fullständigt spektakulära. De två koreograferna tar publiken med ut på en fantastiskt berusande och gränsöverskridande resa. Wow, vilket tripp det är!
Först blir publiken katapulterad in i ett fullständigt absurt rum, som påminder om Wes Andersons filmuniversum med alla möjliga anakronistiska artefakter och barocka karaktärer. På väggen hänger en telefonautomat som en smokingklädd gentleman nitiskt övervakar. Vid sidan av telefonen spelar en pianist på en flygel, som en dandy slött hänger över. Ett konferensbord, där det röstas med handuppräckning, får byta plats med ett bronslejon i full storlek. Längs väggarna smyger två likartade maffiafigurer med mörka solglasögon. En kvinnlig Messias hänger korsfäst på väggen. Ur en violin filar en musiker fram lite folkmusiktoner, som sätter igång en folkloristisk dans. En diva gör sin entré under stora åthävor och börjar sjunga en innerlig chanson. En kvinna springer förvirrat omkring och kastar av sig sin kjol om och om igen, medan andra klär på henne lika snabbt igen. Bland de många finurliga människotyperna finns det också en Pierre, som sitter vid sitt bord omgiven av människor, som han inte verkar kunna agera i förhållande till. Om en slagskämpe hetsar upp sig, skrattar bara Pierre, och när andra fredliga typer bara önskar föra en dialog, vill Pierre plötsligt slåss. Och när kvinnan som älskar Pierre, vill vara med honom, lyckas han inte svara upp mot det. I Bobbi Jene Smiths verk Pierre (2021) sker allt detta samtidigt och i samma rum. Det är samma slags tumult och kaos, som vi igenkänner från våra egna liv. Men vad handlar Pierre egentligen om? Allting! Ensamhet, vanmakt, apati, desperation, motstridiga känslor, kommunikation mellan människor och brist på densamma. Kort sagt: livet självt.
Den bisarra och medskapande scenografin i Pierre är skapad av Christian Friedländer, medan Celeste Oram har komponerat musiken, som är som en röst, en karaktär, bland alla de andra. Det är drama, innerlighet och galghumor i hennes fenomenala partitur, vilket passar perfekt till den expressiva koreografin, som påminner om Pina Bauschs. Hudlöst och rått dansar Alexander Bozinoff och Astrid Elbo huvudrollerna, men precis som i en Wes Anderson-film är samtliga karaktärer utsökt gestaltade och vi känner empati för dem alla och vill gärna veta mera om dem alla och vistas deras sällskap under en hel afton. Mer av Bobbi Jene Smith, tack.
Det kanske är svårt för en koreograf att hitta fram till nya rörelser och steg som inte tidigare har setts, men det lyckas i hög grad Sharon Eyal med i verket Bedroom Folk (2015). Med Ori Lichtiks manande och hypnotiskt rytmiska komposition som ljudmatta rör sig åtta dansare rytmiskt och stötvis fram över scenen. De dansar helt tätt ihop, som om de vore en enda organism med massor av armar och ben. Eller som en blomma, som sträcker ut kronbladen i det orangegula solljuset. Dansarnas rytmiskt-hackande rörelser är underliga, men vackra, som en maskin, som på en och samma gång både är mänsklig och mekanisk.
Det är något rituellt och lockande över de upprepade rörelserna och stegen som manar publiken till att bli en del av gruppen och dansa till den förförande rytmen. Det rituella i samvaron antyds också, när det mjuka livgivande ljuset försvinner från scenen. För att få tillbaka ljuset måste det kanske offras till en solgud? En i gruppen försöker i alla fall att strypa en annan, kanske som ett offer. I mörkret hotar gemenskapen att lösas upp, men när ljuset återvänder, återuppstår gruppen och dynamiken igen. Många olika tolkningar kan läsas in i Bedroom Folk – ända från klimatkritik till solidarisk sammanhållning, men kanske räcker det med att bara få åtnjuta den lockande dansen.
Sist på programmet är Anne Teresa De Keersmaekers Verklärte Nacht (1995), som i jämförelse med de två föregående och nyskapande dansverken förefaller mer traditionell och gammaldags. Koreografin med massor av ”contraction” och ”release” gör heller inte verket mer nutida, det gör heller inte Arnold Schoenbergs senromantiska musik Verklärte Nacht från 1899. Anne Teresa De Keersmaekers är som Arnold Schoenberg inspirerad av en dikt av Richard Dehmel. Dikten handlar om en kvinna, som i en kall månbelyst skog erkänner för sin käresta, att hon är gravid med en annan mans barn. Hon fruktar för sin kärestas reaktion, men möter bara hans förståelse och mildhet. Det är alltså inte någon upphetsande eller nutida berättelse som de fjorton dansarna arbetar med. Trots den vackra försoningen mellan de två i dikten måste vi i den koreografiska versionen av berättelsen vänta länge på att de båda möts i försonande dans. Länge står herrarna still och vänder ryggen til mellan de vita björkstammarna som om de vore fastväxta på plats, medan kvinnorna vrider sig desperat runt bland de vissna löven. Den bästa bilden på försoning och förlåtelse ses när en kvinna tar på sig en av herrarnas skjortor och de dansar tillsammans utan vidare hemligheter för varandra.
Att Verklärte Nacht verkar enormt bedagad och sävlig, ödelägger dock inte begeistringen över programmets två övriga verk, som talar så levande till oss med ett modernt teaterspråk, som går rakt in i hjärtat.

FAKTA

Pierre
Koncept och iscensättning: Bobbi Jene Smith
Koreografi: Bobbi Jene Smith, Or Schraiber och Tom Weinberger med danserna
Musik: Celeste Oram
Scenografi: Christian Friedländer
Kostumer: Christian Friedländer och Bobbi Jene Smith
Lysdesign: Thomas Bek Jensen
Dramaturgi: Marie Haugsted Mors

Bedroom Folk
Koreografi: Sharon Eyal
Koreografisk medskaber: Gai Behar
Musik: Ori Lichtik
Arrangerad av Mathias Friis-Hansen
Kostymer: Rebecca Hytting
Ljusdesign: Thierry Dreyfus, realiseret af Alon Cohen

Verklärte Nacht
Koreografi: Anne Teresa De Keersmaeker
Musik: Arnold Schönberg
Scenografi: Gilles Aillaud og Anne Teresa De Keersmaeker
Kostymdesign: Rudy Sabounghy
Ljusdesign: Vinicio Cheli

Torben Kastrup