Briljant ren dans och rörelser runt roterande bjälke

Omstarten för Göteborgsoperans danskompani, efter Operans pandemistängning, är en efterlängtad återkomst för rörelsen. I dubbelprogrammet Unfold får de fantastiska dansarna
verkligen veckla ut sina förmågor i två nya koreografier som – till största delen – tar sikte just på dans som rörelse.
Först ut är Continuim av Christine Gouzelis och Paul Blackman. Paret är en ny bekantskap. Tillsammans driver de kompaniet Jukstapoz, en grupp som presenterar sig som experimentell, med bas i Aten.
En liten försmak av verket gavs i januari då korta klipp ingick i den mer dokumentärt anlagda Continuim – the film, som visades på go.se.
Den stora roterande bjälke som då väckte nyfikenhet intar nu den centrala platsen på scenen. Men allt börjar i ett dunkel där ljusdesignern Joakim Brink har sänkt mäktiga rader med släckta strålkastare nära golvet. Endast en ensam ljuskägla kastas runt i rymden, som en varnande fyr. Christos Parapagidis musik är en blandning av buller och skvalande.
Långsamt tar kroppar form, bjälken börjar sitt svepande över dem. Strålkastarna intar sina platser högt över scenen. Det är en visuell och spännande start.
Bjälken blir motorn i koreografin. Likt tiden, eller i alla fall något ständigt pågående, måste de fjorton dansarna hela tiden förhålla sig till den. De viker undan, mejas ner, jagar ifatt, hänger på och leker med den. Det ser farligt ut ibland och kräver förstås full koncentration.
I expansiva rörelser drar dansarna också ut i kanterna, bortom bjälkens svängande radie. Malte Luebbens kostymer ger dem individuell karaktär. Men strax sugs de åter in i den gemensamma cirkulationen.
Idén håller till hälften, men sedan är det som om rörelsematerialet tar slut. Istället kastar Gouzelis och Blackman in repliker – som publiken inte hör – och fragment av ett spel som blir ganska obegripligt. Dansen försvinner i ett utdraget flaxande tills Riley O’Flynn slutar som ensam ropande röst på bjälken.
En koncentration som håller hela vägen skapar däremot Sharon Eyal och Gai Behar i Saaba. Eyal har tidigare gjort de framgångsrika verken Untitled black och Autodance för Göteborgsoperans danskompani. Här ser vi åter vilket strålande utbyte koreografen och dansarna har av varandra.
Saaba är dans som genomsyrar kropparna och utmanar ensemblen till max. Från Miguel Duartes makalösa öppningssolo till den avslutande, täta gruppscenen, är det oupphörligt fascinerande. Åter håller Eyal dansarna på tå, i princip hela stycket igenom. Här finns andlösa balanser, stå stilla är det svårast av allt. Med framskjutna bröstkorgar och svankande ryggar förflyttar sig alla metodiskt över scenen. Ori Lichtiks rytm, på hög volym, manar på. Dansarna rör sig på rad som i en parad, i diagonaler och formationer. Ibland tätt som en enda organism. Strukturen är stark, men på samma gång organisk, rörelserna flyter både genom kropparna och över scenen, förändringarna är sömlösa. När monotoni hotar ändrar någon riktning eller hållning. Eller så kommer en frifräsare in och dansar på ett helt annat sätt.
Saaba är briljant, ren dans i Alon Cohens diskreta och sofistikerade ljusdesign över den bara scenen. Och Diordesignern Maria Grazia Chiuris kostymer är så kroppsnära de kan vara.
Dansarna strå i fokus. I programbladet får också två av dem berätta om sitt arbete, istället för koreograferna, som brukligt. Anna Ozerskaia talar om Continuim och Duncan C Schultz om Saaba. Det blir konkret och dansfrämjande läsning. Ett bra initiativ, det är ju dansarna som i slutänden gör jobbet.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Unfold spelas t o m 4 december

Lis Hellström Sveningson