Den Kongelige Ballet är lika viktig för Neumeier som han är för kompaniet

Med den Kongelige Ballets oöverträffade karaktärsdansare på scenen är John Neumeiers utgåva av Romeo og Julie som en vandring i Uffizierne. Nyuppsättningen av den 50 år gamla baletten är en upplevelse i världsklass
Det är 50 år sedan John Neumeier skapade den första udgåvan av sin älskade, nästan skådespelsdramatiska iscensättning av Shakespeares kärlekstragedi ”Romeo og Julie” till Sergej Prokofjevs känslomättade ”dramballet”.
Neumeiers version av Romeo og Julie koreograferades ursprungligen till Frankfurtballetten i 1971, men den fann rimligen först sin färdiga form och fulla dramatiska styrka 1974 när Neumeier med unik kongenialitet med Bournonville-traditionens karaktärsdansare satte upp en upp utvidgad produktion på Det Kongelige Teater. Under bra kvällar är Romeo og Julie fortsatt en upplevelse i världsklass, när man kan argumentera för, att Den Kongelige Ballet gör lika mycket för John Neumeier, som koreografen gör for kompaniet.
I den köpenhamnsversionen som har blivit till ett av kompaniets signaturverk, förlägger Neumeier och scenografen Jürgen Rose handlingen till den tidliga renässansen. Scenografin är i sin slående, grafiska klarhet och med sina kyliga färger inspirerade av Piero della Francescas måleri och scenografin har i sin rörlighet har filmiska effekter: De lätta sättstyckena glider i en egen tyst koreografi in över varanda omväxland från piazza till riddersal, kyrkorum och krypta och skapar med sin arkitektoniska harmoni bakgrunden för en evig ordning för det dysfunktionella, våldsamma, kaotiska och korta människolivet.
Persongalleriets entréer, sortier och placeringar på scenen är alla betydelsebärande: Parallellt med att Julie som ett lysande ideal gör sin upphöjda entré på loggian, och Romeo vaktar i den underliggande arkaden, anropar den unge munken Lorenzo exempelvis i balettens första, idylliska scen en Madonna behängd med en slöja.
Drömmarna kommer med dette anslag till att stå som en treenighet av tro, hopp och kärlek inför de gamla familjernas förtryckande konventioner och fiendskap, som symboliseras, när den barfota Lorenzo håller händerna samman i bön, och Romeo och Julie under sitt första möte skapar samma slags tecken, hand mot hand, där fingerspetsarna möts, som i en slags pyramid.
Familjen Capulets koreografiska motiv är diametralt motsatt när de håller sina händer framför bröstet, och med dem pekar nedåt som en bild av förtryck och det självförtryck, som är familjens förbannelse. Den stolta klanen pompösa tupplikt ståtliga rörelsespråk är mekaniskt och fastlåst i den stora riddardansen där den motoriska marschrytmen och omtagningarna av de svajande dansturerna utförs med stigande aggression i sättet av uppbyggandet av de ostoppbara monstruösa krafter, som är en av tolkningens centrala poänger.
Bakom konflikten mellan familjerna ligger även en generationsmotsättning,som hos Neumeier tydligt beskrivs som de ungas sexuelle frigörelse inför den patriarkaliskt kvinnoförtryckande och sexualitsförnekande strukturen. Huvudrollerna spelas nästan alltid av mycket unga dansare i början av sinakarriärer, som inför de betydligt mognare konstnärer som representerar stora släkterna Capulet och Montague blir desto trovärdigare.
Unantaget är denna gång Ida Praetorius, som fick sitt genombrott i rollen som Julie redan 2013. I år dansar hon med en debutant, den nytnämnda solisten Ryan Tomash, men partnerskapet saknar – på samma sätt som detta års övergripande sett uppsättning gör – en avstämning och kalibrering av helheten. Praetorius’ troskyldiga spjuveraktiga flickuppenbarelse är fortsatt sårbart jungfrulig, men borde inför Tomashs pojkaktiga maskulinitet med bättre framgång kunna spelas med mer kvinnligt och antända partnerskapet med den saknade, mer liderliga, äkta fysiska gnistan.
Från Gudrun Bojesens gripande askgrå gravitas och Morten Eggerts korpsmarna intelligens som Lady och Lord Montague till Astrid Elbos hypnotiserande, sfinxaktiga skönhed och styrka som Lady Capulet och Benjamin Buzas förförende mörka, plågade porträtt av Tybalt upplevs uppsättningens precisa och, ja, oöverträffat drabbande rollbesättning, som att gripas av Stendhals syndrom under en vandring i Uffizierne, överväldigad av hur stor konst får en livsförändrande betydelse. Romeo sekunderas av Tobias Praetorius som en yster Benvolio och Jón Axel Fransson som Mercutio, tragedins första offer, som i sin dödskamp bittert leker med medvetenheten om sin egen soll som marionett i det ödesdigra spelet, det spel som Mads Blangstrup som sin roll av spirituell renässansfurste förgäves försöker tygla.

Spelas till och med den 4 november

Alexander Meinertz