Vacker barock med barock prygelscen

Hur är det möjligt att ingen av alla kompetenta i det stora operahuset sagt stopp? Ellen Lamm, chef för Unga på Operan?! Marie Persson Hedenius, dramaturg?! Harlekins symboliska påk och raska, muntra smällar hör till Commedia dell’Arten, det är sant. Men det gör inte utdragen prygel, framförd till ljuv och taktfast barockmusik, för en barnpublik dessutom. Pulcinella kvider, och misshandeln fortsätter i två omgångar. Sluta!
Barocktidens frasande siden, spetsar, peruker och träblås är förtjusande. Estetiken måtte ha kollrat bort alla vanligtvis kloka.
Lika mycket lappad och ihoptråcklad som Harlekins rutiga kostym är Karin Modighs Station Illusion, en historisk revy över scenkonsten i skarven mellan 1600- och 1700-tal. Den sammanhållande tråden är Nicodemus Tessin, arkitekten som ritade Stockholms slott och vad vi skulle kalla en stilikon. Som så ofta visar sig Operans lilla scen, Rotundan, vara med på noterna och öppnar en generös famn för publiken som på bekväma kuddar kan vrida och vända sig vartefter spelet fortgår runt väggarnas uppförstorade kopparstick. Utklippta avsnitt ur Molières och Isac de Benserades texter till musik av Lully och Charpentier skapar korta scener.
Så långt är allt väl, men en seg uppförsbacke skapas av en inledande monolog av Tessin. Likt barnen runt mig undrar jag när teatern ska börja. Det dröjer dessvärre men inledningsvis bjuds ett fint stycke äkta barock där Teaterkonsten, Musiken och Dansen träter elegant om att de måste samverka. Som de ju gjort sedan antiken, för övrigt.
Välsignad vare Harlekin när han väl kutar in och sätter sprätt på anrättningen. Andrea Coppone är ett tvättäkta italienskt energipaket som förkroppsligar Commedia dell’Artens idé. Smart, fräck, rolig, vig och uppkäftig finns det många uppdrag för honom också i Tessins något pretentiösa projekt. Colombine är snart på plats, snärtig och fin, och se där dyker Pulcinella upp.
Något förvånande är Puclinella inte skrudad som brukligt i vita arbetskläder, utan som en känd Pulcinella-tolkare på 1660-talet, Francanzani, i vanliga kläder, med puckel, halvmask med fågelliknande näsa och hängande hår – en anskrämlig gnällspik, långt från den late och roliga myglare rollen är.
Bakom uppsättningen står idel goda krafter och erfarna kreatörer från barnteaterns värld – hur tänkte de alla? Här tjatas om pengar, guldmynt dessutom, och mutor, vad säger det sexåringarna? Beroenden och fusk, det känner alla barn till och commedian rymmer gott om material som skulle kunna ”översättas” till vår tid och förstås av alla. Några minimala inslag av dockteater är så taffliga att de bara borde glömmas, om detta inte vore en nationalscen som borde begripa bättre.
Sämst är dock den utdragna scen där Puclinella straffas av stadsvakten med prygel på offentlig plats, ordentligt fasthållen med en käpp på ryggen, så där som vi har sett på foton från talibanernas framfart. Den scenen bör omedelbart omarbetas till något roligt och mänskligt, som rymmer teatertraditionens blick för den komiska sidan av makt kontra individ.

Texten är tidigare publicerad i Expressen.

Margareta Sörenson