Algoritmer som koreograf

Även om vi sällan skänker det en tanke, är vi överallt omgivna av artificiell intelligens (AI). Algoritmer försöker styra våra vägar på nätet, vår konsumtion och kanske också mycket mer, än vi omedelbart känner till eller tänker närmare över. I sitt verk Kentauer (2020) utforskar Pontus Lidberg tillsammans med Dansk Danseteater artificiell intelligens eller kanske snarare vårt möte med denna cyniska och beräknande kod.
Vi tänker på kentauren som ett fabeldjur, en hybrid, från den grekiska mytologin. Till hälften häst och till hälften människa – och ofta beväpnad med pil och båge som en symbol för målinriktning. Vi får också se dansare spänna sina imaginära bågar, medan andra dansare faller till marken som om de träffats av osynliga pilar (verket är skapat mer än ett år före angreppet i Kongsberg). Men en kentaur är även ett begrepp inom datateknologin och betyder något i riktning mot en uppgradering av en människas egenskaper, alltså en programmerad målinriktning.
Ni dansare är på scenen tillsammans med rösten av artificiell intelligens, som mycket lägligt både kan låta som en man och en kvinna, men som kallas David. Denna specifika artificiella intelligens har utvecklats speciellt för den här föreställningen, där den integrerar live med dansarna på scenen och likt en osynlig gud dirigerar dem runt, som om de var brickor i ett schackspel. “Gå till höger, böj knäna, gråt, lägg dig ner”, ljuder orderna, och dansarna åtlyder dem. Den artificiella intelligensen har i förväg blivit försedda med data om grekiska tragedier, som den dekonstruerar och utvecklar till helt nya historier. Det betyder, att det aldrig spelas två likadana föreställningar, de är allesammans olika gång efter annan. I programmet kan vi läsa att de koreografiska ordrer, som den artificiella intelligensen utfärdar, har skapats utifrån olika uppgifter bland annat planeters rörelser i universum, fåglar som flyger i formationer och rörelsematerial som har samlats in via de sensorer dansarna bär på.
Under loppet av föreställningen slutar en av dansarna, Bradley Waller, att lyda den artificiella intelligensens ordrer och då börjar den att simulera känslor och vädja till den olydiga dansarens samvete för att övertala till rättning i ledet. “Vad är det som står på tok, Brad? låter det insmickrande och inställsamt från David. Föreställningens frågeställning blir då i hur hög grad vi själva rättar oss efter de algoritmer, som dagligen försöker att styra våra liv och öden. Vilka konsekvenser kan det få, ju mer intelligenta algoritmerna är och ju vanligare förekommande de blir? Kommer vi att förlora de sista resterna av vår medmänsklighet? Kommer vi att utveckla hybrid-egenskaper likt en kentaur? Kommer vi bara att bli till statistiska kurvor, en rörelse på en graf, en sådan som dansarna illustrerar, när de hoppar iväg framför storskärmen med de konstant förbiflimrande koderna? Kentauer efterlämnar snarare känslan av dystopi, än optimism om en kommande fruktbar samexistens med algoritmerna, efter sig.
Artificiell intelligens är ett spännande och angeläget tema om än svårt för oss icke it-kunniga att sätta oss in i. Det är dock inte första gången som Dansk Danseteater tolkar koder och tecken, även om det skedde på ett långt mer abstrakt vis, i verket Enigma (2009) av Tim Rushton. Under teaterfestivalen Copenhagen Stage i somras ingick föreställningen The Robot Project, om vetenskapsmannen som via artificiell intelligens försöker att få sin avlidne bror att återuppstå i form av en robot med intakta minnen och mänskliga känslor. Artificiell intelligens, koder och algoritmer har således varit föremål för dansk scenkonst tidigare, men aldrig tidigare på ett så radikalt sätt som i Pontus Lidbergs Kentauer.

Co-produktion: Dansk Danseteater, Oriente Occidente, Théâtre National de Chaillot och Den Kongelige Ballet
Kentauer hade premiär för ett år sedan på Festival Oriente Occidente i Italien och har i London belönats med det internationella art-tech priset The Lumen Prize.

Torben Kastrup