Laddade balanser

Den där eviga dansmattan, vit som ett ark papper. De två dansarna, unisex-klädda i lika kritvita tunikor. Men det blir inte som det brukar bli i Common Ground. Bildligt och bokstavligen dekonstruerar koreografen mattan som utgångspunkt för den samtida dansen.
Anouk van Dijk, holländsk koreograf med världsrykte har befunnit sig långt från Europa, likväl prisbelönt också här. Från 2012 till 2019 var hon konstnärlig ledare för ett kompani i Australien, Chunky Moves, men hon har också blivit känd för sin träningsteknik: countertechnique. Det är en teknik skonsam för dansarens kropp där man undviker belastning av en kroppsdel i sänder, utan söker utsträckta balanser och betonar kroppens riktning.
De två dansarna, man och kvinna, kortsnaggade och varandras nästan-spegelbilder mäter upp mattan med sina steg, och det tar inte många minuter innan man sugs in kraftfältet dem emellan. Jämlikhet, likhet, jämvikt, balans, men också laddning, urladdning, vila och anstormning. På en timme med bl a Bach i bakgrunden dansar de en bild av två människor, två djur, två makter eller vilka andra två poler som helst som ställs intill och mot varandra. De stöder varandra men måste också få ta sitt eget varv i rummet; en vackrare bild av samexistens kan knappast tänkas.
I halvtid vänder de tunikorna ut och in och står som svarta tecken på det vita. Och slutligen angriper de själva den (oftast) orubbliga mattan, kryper under den och börjar sedan snurra upp den till två märkliga formationer som vulkanöar eller sophögar i det stora scenhavet.
Tara Jade Samaya är en mycket profilerad dansös som dansat verket sedan det skapades 2019. Den manliga rollen skapades för Richard Cilli, men har övertagits av Javier Monzón García, som matchar henne exakt; de är perfekt samdansade och koreografin återgår om och om igen till unisona partier, när det inte låter de två göra egna utflykter. Van Dijks countertechnique syns tydligt i flera djärva unisona sekvenser med höga kast för båda dansarna, liksom i det apliknande, lite lustiga, hoppandet med hängande armar, också det i mjuk men exakt samkörning.
Det blir en spännande timme, rik på tolkningsmöjligheter om man så vill. Bara, bara fantastisk dans- och rörelsekonst om man föredrar det.
Bäst av allt: Anouk van Dijk skapar ett nytt verk, Out of the Blue, för Skånes Dansteater och Malmö Operas stora scen med levande orkester och barnkör. Premiär 4 december – dit vill man gärna.

Margareta Sörenson