Isadora Duncan levde för kärlek och dans

För Isadora Duncan var dansen ett uttryck för själva livet. Som en av den moderna danskonstens pionjärer revolutionerade hon synen på dans när hon runt förra sekelskiftet slängde skor och korsetter för att istället barfota och i löst sittande, togaliknande kostymer, sväva fram över scenerna.
För att dansen ska drabba måste den komma från själen, säger Isadora i öppningsscenen till Hagateaterns nya föreställning Isadora & Kärleken, i Göteborg. Ändå är det inte dansen det främst handlar om i pjäsen. Isadora Duncan kom att leva ett intensivt och dramatiskt liv där kärleken var en lika stark drivkraft och ständigt konkurrerade med konsten. Det är dragkampen mellan de två polerna som driver Pamela Jaskoviaks pjäs. Både texten och Marcus Carlssons lyhörda regi tar väl vara på smärtpunkterna och dramatiken, men de hittar även glädjen och humorn.
I centrum lyser skådespelaren Sara Klingvall i rollen som Isadora. Hon spelar med en frisk intensitet och ögon som skådar längre än de ser. I vissa stunder är hon som helt genomlyst inifrån. Aldrig finns det påbredda lager utanpå. Det är en imponerande gestaltning av en kvinna som oupphörligt sökte friheten och livets fulla lödighet.
Kampen mellan konsten och kärleken introduceras från start. Knappt har vi hört hur Isadoras liv med dansen och kraven på konsten började, förrän en man dyker upp.
Det är hennes tidigare make, den ryske poeten Sergej Jesenin. Båda är nu döda och ur deras hinsides möte och samtal rullas historien upp. Daniel Adolfsson spelar poeten och även andra män som korsar Isadoras väg och väcker hennes kärlek. Det är en lösning som skapar dynamik och variation. Adolfsson växlar med den äran och med små medel mellan de olika figurerna. Närvarande som en kärlekens skugga i dansösens liv.
Heidi Saikkkonens scenografi ramar in spelet med en samling blanka cylindrar som förstärker den rena och direkta regin. Här är det skådespelarna som med röst och kropp berättar. Sittande på en liten cylinderpall skakar de fram på tåg genom Europa. I nästa scen står Isadora där och tar emot applåder.
Kostymerna är svarta, enkla. Klingvalls Isadora har en klänning med vidd, men i styvare tyg än de togor hon dansade i. Daniel Adolfsson bär lediga byxor och linne som tillåter exponering av manlig kraft.
I en pjäs om en dansare är det frestande att låta skådespelarna dansa, men Marcus Carlsson avstår, klokt nog. Han nöjer sig med fina, koreografiska markeringar som skådespelarna behärskar. Angelina Allen har bistått med råd.
Ludvig Sjöstrands kompositioner ansluter på samma sätt till den återhållna stilen i föreställningen. Max Mitles ljusdesign spelar med. Allt handlar om koncentration av känsla mer än utlevelse.
Pamela Jaskoviaks text följer Isadora Duncans dramatiska liv genom alla dess succéer, stormar och hinder. Hon dansar på turnéer, öppnar skolor, faller för män och föder barn. Ständigt är det brist på pengar, tills miljonären Paris Singer dyker upp.
Barnen har en särskild plats i Duncans liv, de egna såväl som de hon undervisar i sina skolor. Till de sorgliga kapitlen hör att två av hennes egna barn drunknade i en bilolycka och ett tredje dog strax efter födelsen. Sara Klingvalls hopkrupna gestalt berättar om hur det påverkade konstnären.
Isadora Duncans egen död brukar vara känd, även bland de som inte bryr sig om dans. Hon omkom alldeles för tidigt och grymt när hennes långa sjal fastnade i hjulet på den öppna sportbil hon färdades i.
Underbart då att Pamela Jaskoviak och Hagateatern återger henne livet i en föreställning fylld av komplexitet och karisma. Precis vad Isadora Duncan utstrålade i både konst och kärlek.

Spelas t o m 5 november

Texten är tidigare publicerad i Götebogs-Posten.

Lis Hellström Sveningson