Hos Regionteater väst får du vara den du är

Att osäkra, ibland provocera, den unga publiken har närmast blivit en metod hos Regionteater västs teateruppsättningar på senare år. Både vad gäller angelägna teman och form. Det har rört upp känslor men även renderat respekt och priser.
Höstens premiärer fortsätter på samma linje. På ren svenska och Fejkflickan i Uddevalla samt Mitt jag hos dansavdelningen i Borås, tar sikte på högaktuella frågor om identitet. Vem är jag? Vem får jag vara? I mina egna och i omgivningens ögon?
I På ren svenska handlar det om smygande rasism. Texten är ett resultat av ett kollektivt arbete med de tre skådespelarna, regissören Lars Melin och dramaturgen America Vera-Zavala. Tre syskon förs samman genom faderns död. Halvsystern Ana bor i den ärvda stugan och ska nu samsas med bröderna Bror och Björn. Men snart kommenderar bröderna allt från stugans förvandling till hur man brer en knäckebrödsmacka. Ana, väl gestaltad av Iskra Kostic, blir succesivt förfrämligad och utstött.
Konstnären Peter Johansson debuterar med ”På ren svenska” som scenograf. Han är välkänd för sina drastiska verk, ofta med skruvad inspiration från Dalarnas symboler. Här låter han bröderna spika upp svulstig snickarglädje och klär dem i kostymer med kurbitstouch som associerar både till tyska lederhosen och militanta mc-gäng. Allt går i brunt och färgen fyller scenen mer och mer.
Jan Coster och Peter Lorenzon är ett radarpar med osviklig publikkontakt. Därför kan de utmana ungdomarna och röra sig ledigt mellan föreställningens olika delar och spelstilar. Från glättig inställsamhet till tydliga hot. Mitt i bryter en lek med tv-programmet ”På spåret in”. Den djupnar i allvar och naglar fast orterna Kode och Trollhättan. Platser för rasistiska dåd.
Det hela kan verka överpedagogiskt, men regissören Lars Melin kastar oss djärvt oss runt i en blandning av tydliga och försåtliga uttryck. Klasserna får mycket att prata om.
I Fejkflickan släpps vi in i de innersta rummen hos unga transpersoner. Regissören Eddie Mio Larsson och Anna Nygren har baserat manuset på intervjuer. Inspelade barnröster är också starka inslag i spelet. Som helhet blir det en samling hopfogade fragment där Michael Engberg och Rebecca Hayman samspelt byter roller i en rosaglittrande miljö. Ljuset spelar med, från klassrummets flacka lysrör till små lampor med magiska effekter. En nattlampa i form av en kanin som ständigt byter färg står som symbol för sökandet efter identitet – och acceptans för ”transeriet” som någon vuxen vårdslöst kallar det. Att uttala och i en rit formalisera upplevelsen av sin könsidentitet kan vara räddningen för den som känner sig övergiven och mitt emellan alla andra. Fejkflickan skapar stämningar mer än en tillrättalagd handling, men mynnar ut i ett stadigt bekräftande ”Du är du!” som svar på klassrumstavlans ängsliga girlang: ”We wonder what you are”.
Inre och yttre upplevelser och att få vara som man är skildras även i dansverket Mitt jag där koreografen Heidi Vierthaler samarbetar med textilkonstnären Samira Boon. Formbara textilstycken blir både yttre hud, uppfläkta inre gömmor och föremål för lek. Vad göms bakom det vi omedelbart ser? Med fantasi och förvandlingar skildrar dansarna Jessica Andrenacci, Rebecka Hansson och Oliver Flor Jull isolering, gemenskap och konflikter. Det akrobatiska klängandet i en ställning, som scenografen Tomas Sjöstedt satt på den i övrigt fria scenen, är rast på skolgården i sofistikerad form. Leken är närvarande i koreografin som helhet, både i rörelserna och i hanteringen av den formbara textilen och den fina kontakten mellan dansarna betonar ytterligare verkets sinnlighet.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Föreställningarna spelas under hösten på scenerna i Uddevalla och Borås samt på turné

Lis Hellström Sveningson