I ett eget universum

Två händer sträcker sig ut från höger sida av Dansstationens stora scen, spegelblank denna afton, en av dansarna rör sig fram och lämnar någonting i händerna. Vem som står i utkanten av scenen får vi inte veta, detta ögonblick mitt i föreställningen Black Rainbow,
av och med Virpi Pahkinen.
Fokus på handens rörelser i denna mäktiga föreställning där fingrar sprids ut (som i en skräckfilm) eller sträcks fram som i bön, bedjande, hälsning, avvisar eller som besvärjelse, med snabba kast i kommunikation med publiken, specifika rörelser, liksom inuti dansens rörelsemönster.
Det börjar med att alla dansare samlas till en enda kropp, tätt ihop, som sedan öppnar upp sig med armar och ben till en gestalt som skulle kunna vara en varelse i rymden eller i havet, där dansarnas skimrande kläder blänker i mörkret. Begynnelsen av en resa genom kroppen, där unga dansare möter veteraner, i en mängd olika variationer, som klassisk balett med tåspetsskor till nyskapande dans, i ett eget universum.
Till dynamisk musik av Jonas Sjöblom, Black Rainbow-kör, musik för vibrafon, blir det en föreställning med intensiv närvaro som kan upplevas som sakral eller allvarlig, på sitt speciella sätt, med strikt format där varje steg, varje rörelse har perfekt stringens, som får tiden att stanna.
Samtidigt som vi i publiken får se oväntade inslag, som två dansare iförda en enda dräkt, där den ene rör sig som vanligt, den andre inuti kläderna, som en gestaltning månne av ett djur eller en surrealistisk dekonstruktion, en del av den mystik som så ofta i Virpi Pahkinens verk.
Mörker, svart regnbåge med många olika nyanser av svärta i en minnesvärd föreställning som avslutas med någonting oväntat, att hon sjunger en sång med styrka, samtidigt lyhört, lågmält, som klingar ut över den fullsatta teatersalongen med obönhörlig kraft.

Ingela Brovik