Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 04 december 2021

Horse, the solos är dans som stannar i sig själv

2021-10-19

Fakta:

Namn: Horse, the solos
Koreografi: Deborah Hay
Musik: Graham Reynolds
Ensemble: Medverkande dnsare: Anand Bolder, Camille Prieux, Eliott Marmouset, Johanna Tengan, Katie Jacobson, Louise Dahl, Vincent Van der Plas, Ljusdesign: Minna Tiikkanen Kostym: Behnaz Aram
Plats: Cullberg på Stora teatern
» https://cullberg.com/performance/horse/

Cullberg – tills för några år sedan var namnet Cullbergbaletten – hör sedan 1967 till Sveriges få dansinstitutioner, ett prestigefyllt kompani med internationell räckvidd. Besöken i Göteborg är sällsynta, men nu var den offentliga premiären av dansverket Horse, the solos förlagd till Stora teatern. Och dessutom just den dag då publikrestriktionerna hävdes. Någon större rusning utlöste föreställningen inte, publiken är ännu försiktig med att boka, något teatrarna lär få leva med ett tag.
Koreograf för Horse, the solos är Deborah Hay, amerikansk välrenommerad danskonstnär med rötterna i den postmoderna dansens vagga, Judson Dance Theatre i New York. Hay har varit verksam i Stockholm vid flera tillfällen, de senaste åren knuten till Cullberg.
Hon har särskilt fördjupat sig i soloformen, ett inträngande arbete som berikat många dansare. Men som följd av pandemin och reserestriktioner har det nya verket arbetats fram på distans. Hay har dansat och filmats i USA och dansarna har med stöd av filmerna och koreografens närvaro på länk instuderat verket här i Sverige. Kanske är det förklaringen till att Horse, the solos känns så distanserat.
Dansaren Johanna Tengan i flammande röd kostym öppnar med ett vackert solo på den rena, svarta ytan. Svärtan är förhärskande, timmen igenom. Graham Reynolds komposition bygger på slagverk i allt från distinkta slag till allmänt muller.
När flera dansare – totalt är de sju – ansluter dyker de upp i dunklet, ofta bara delvis synliga. Det är synd, för rörelserna är utmejslade, genomarbetade och väl utförda. Cullberg har skickliga dansare. En arm som sträcks ut blir en ren sensation och mycket utkristalliseras i frusna positioner.
Men ingenting kommunicerar med mig. Horse, the solos är alltför sofistikerat inåtvänt. Var och en av dansarna är innesluten i sitt, de har knappt ögonkontakt med varandra. En lätt beröring väcker förhoppningar om ett skifte, men nej. Allt stannar i självcentrerad rörelse, som vore det en gruppövning i utforskande av den egna kroppen i rummet jag ser.
Deborah Hay säger sig vilja avvisa myten om tomhet. kanske en besvärjelse mot den känsla vi alla har drabbats av under det senaste dryga året. Både scenkonstnärer och publik har upptäckt behovet av varandra. I väntan på ett möte har koreografen och dansarna filat på sina rörelser, gått in i arbetet så till den grad att det nu har svårt att nå ut.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser