Balettdrömmar

Det är nästan givet att ta sig an den goda idén att göra en barnbalett på Det Kgl. Teater, som tar utgångspunkten i förra årets stora succe på Danmarks Radio och TV, julekalendern Julefeber. Serien som hedrades med filmakademiets Robert-pris för ”Årets bästa korta tv-serie”, utspelar sig just på Det Kgl. Teaters Gamle Scene och på balletskolen. Massor av barn och vuxna inklusive undertecknad blev gripna av Julefeber under december 2020.
Stegen i DRs julkalender var koreograferade av Den Kongelige Ballets solist, Tobias Praetorius, som under de senaste åren har visat sig vara en ytterst skicklig koreograf, bland annat till Det Kongelige Teaters första och mycket lyckade Pixi-ballet, Prinsessen på ærten. Så det är ju naturligtvis fint att den begåvade 25-åriga Tobias Praetorius, är koreograf till den nya barnföreställningen Dansefeber, som enligt traditionen för Det Kongelige Teaters familjeföreställningar dansas med elever från Det Kongelige Teaters Balletskole med på scenen. Och premiären ägde rum lagom till skolornas höstlov. Tillsammans med författaren Mette Eike Neerlin, som även var medförfattare till Julefeber, har Tobias Praetorius även skapat historien i Dansefeber, som fritt bygger vidare på det magiska universum som fanns i Julefeber.
Tomtenissar kan ju dyka upp under alla årstider, och det är inte något speciellt julaktigt med Dansefeber. I prologen blir vi på ett mycket fint sätt presenterade för tomteflickan Gro och hennes vänninor, som i leken med sina tomtemössor visar oss, att de blir osynliga för andra, när de tar på sig dem. Den hjälpsamma Gro blir precis som Gro i julekalendern spelad av den enormt charmernde nu 11-åriga skådespelaren Selma Sol i Dali Pape, som med sina steg, gestik och mim når ut starkt på scenen, precis som hon gjorde på tv-skärmen.
På en fotbollsplanen möter vi huvudpersonen, pojken Arthur, som, precis som protagonisten i Billy Elliot, via föreställningen visar att balett också passar bra för pojkar. För Arthur har en poesi i kroppen, som inledningsvis får fotbollskompisarna – både tjejer och killar – att reta honom. Väldigt fint växlar Arthur alias till den karismatiska Lukas Krak i premiärlaget via fotbollsinspirerade sparkande steg till balettinspirerade armrörelser och fotpositioner.
När Arthur tillsammans med kamraterna ska till Det Kongelige Teater och se baletten En Midsommarnattsdröm, lever han sig helt in i balettens värld, där de förälskade paren i En Midsommarnattsdröm dansar klassiska steg med flickorna högt på tå, medan den livliga Puck lustigt rör om i allt med sin magiska blomma.
Detta muntra inslag, är emellertid lite för svårt att förstå för de yngsta i publiken, som i gengäld kan glädja sig över åsnan. Och det korta inslaget kastar för övrigt ingen skugga över handlingen, som även står kort och klart berättat i det tryckta programmet.
En mycket viktig dramatisk medspelare i hela ”Dansefeber” är Jesper Mechlenburgs förtrollande och stämningsfulla musik, som med sina teman ända från starten sänder tankarna till ”Julefeber”, som han även var kompositör till, tillsammans med sångaren Oh Land.
Till fotbollsspelarna har han komponerat rytmisk jazz-rock, medan Mendelsohns originalmusik klingar härligt till inslagen med ”En Midsommarnattsdröm”. Elegant blandas Mechlenburgs och Mendelsohns musik i en drömsekvens, där Arthur har fallit i sömn bakom scenen på teatern och drömmer att både fotbollsspelare och balettelever hivar omkring honom, innan de allesammans fint och symboliskt förenas i pardans.
Med mycket enkla steg har Tobias Praetorius koreograferat dessa två olika ungdomsuniversum på ett fint sätt, där det hela slutar med att ungdomarna accepterar varandra. Nadia Nabil har gjort de finaste kostymer och en raffinerad scenografi, som både tar oss framför och bakom teaterscenen, och Jonas Bøgh har trollat med ljuset, som skapar såväl magi som spänning.
Det är också spännande när Gro blivit medvetslös, för att hon har givit bort sin tomtemössa till Arthur. Men precis som i tv-serien är Gros mormor den hjälpande hand, som lyckas rädda situationen. ”Yippi” utbast en liten flicka bakom mig begejstret, när den livlösa Gro levde upp igen på scenen. Och självklart slutar allting gott i ”Dansefeber”, där moralen är, att man ska våga att stå för den man är, även om man inte är som alla andra.

Vibeke Wern