Att definiera sig själv

Björn Säfsten säger sig med I själva verket vilja göra ett försök att svara på ”några av de många frågeställningar kring samtida dans” som han samlat på sig.
Att han gör det med glädje och stort engagemang är inte att ta miste på. Han tvinnar samman egna funderingar med filosofen Walter Benjamins, han flyttar några stora pelarliknande block på scenen, snurrar på en lustig manick med viftande händer, medan han talar och talar. Och dansar, lite grann.
Det är en slags dansad lektion, och efter de inledande minuterna börjar jag längta efter att dansen eller filosofin ska resa sig upp och stå på egna ben, att den ska befrias från det triviala i iakttagelser och självreflektioner.
Publiken är ung, kanske några funderar på egna planer som dansare. De flesta av oss är så kallat vanlig publik. För en person som funderar på att för egen del satsa på ett liv som dansare kanske det timslånga stycket tal-och-dans kan inspirera. För en kritiker som ser mycket dans och har gjort så under decennier blir utfallet ett annat och dessvärre magert. Inslagen av dans är gamla bekanta, sedvanliga inom dansmodernismen från 1980-talet och framåt. Inslagen av filosofiska reflektioner enkla betraktelser som, det kan inte hjälpas, förefaller ta Walter Benjamin som förklädnad för egna, inte fullt så imponerande, tankar.
Det är förstås modigt att ställa sig själv på en scen. Kanske just mycket unga kan känna igen sig i lusten att definiera sig själv, göra sig tydlig och kommunicera kring vem man är, innerst inne. I så fall är jag alldeles för lite ung, och för mycket erfaren och mångårig kritiker, på jakt efter danskonstens starka kraft att säga det som inte orden räcker till för.
I själva verket kommer att turnera med Riksteatern hösten 2022. Pandemin har, till allt annat, skapat ett kölandskap inom kulturlivet, som gör att det dröjer nästan ett år innan Säfstens verk möter publik igen.

Margareta Sörenson