En koreografs tankar kring koreografi och rörelse

Vad ligger i själva (dans)verket? Detta utforskar dansaren och koreografen Björn Säfsten i sitt verk om samtida dans. I själva verket är titeln på ett projekt i samarbete med Riksteatern som visas på Kulturhuset under hösten. Med avstamp i samtal om modern dans har Björn Säfsten skapat en slags hybrid mellan ett solo, en monolog, en dans och en föreläsning. På ett pedagogiskt och multimodalt sätt får vi genom verket en fördjupad förståelse för vad modern dans kan vara och hur man kan ta det till sig. En blandning av personliga reflektioner, utforskande av rörelser och gester, lekar med ord och dans.
Hur tar man till sig konst? Vi i publiken får först ett exempel i form av ett solo som Björn Säfsten utför ensam på scenen. Det är en dans men det är också ett exempel på vad modern dans kan vara, hur det kan se ut. Fokus skiftar sedan till att vi får höra Björn Säfstens röst, han är andfådd efter att ha rört sig på scenen. Han presenterar sig och förklarar att han gör konst av rörelser. Genom workshops och samtal om modern dans med människor som inte är vana vid modern dans, har han fått inblick i deras förhållande till dans som konstform. Han förklarar att det kan vara svårt att förhålla sig till konst, speciellt konst som man är ovan vid och modern dans är, just precis, ovant för många.
Hur kan man förstå det konstnärliga utforskandet? Den konstnärliga processen präglas av att försöka gå vilse, som en strategi för att bli mer närvarande. Hur kan man gå vilse i saker som är familjära för en, till exempel ens vardagsrum, för att upptäcka nya sätt att se världen? I Björn Säfstens värld präglas den också av repetition. Ett ord repeteras tills vi inte känner igen det längre och det förvandlas till något annat. Gick vi då vilse i ordet? Fick ordet en annan betydelse? Och vad hände med själva uttrycket?
Hur förhåller sig modern dans till vår samtida kultur? På ett pedagogiskt sätt får vi följa hur en rörelse blir till en gest eller till en symbolisk handling – ett exempel på hur dans kan vara både konkret och abstrakt. Och hur en rörelse förändrar betydelse i förhållande till rum och kroppens position. Med utgångspunkt i en vågliknande rörelse med handen, var den i vissa positioner inte mer än en abstrakt rörelse tills att den gjordes i en viss position och jag plötsligt såg Björn Säfsten vinka till mig från scenen. På liknande sätt fick det stora repet som låg på scenen också ”dansa”. Samma rörelse efterskapades genom objektet. Samma rörelse fastän annan betydelse.
Varför får vi inte alltid vad vi förväntar oss? Något som ofta återkom i Björn Säfstens samtal om modern dans var att moderna dansare gärna kunde titta mer på publiken och kanske titta mer engagerat. Moderna dansare tittar i varje fall ”fel”. Men de moderna dansarna kanske vill att du ska se ryggradens rörelsemöjligheter. Hur ofta tittar en ryggrad på dig egentligen? Björn Säfsten demonstrerade lugnt skillnaden.
I själva verket är ett intressant utforskande av en blandning av format och en bra introduktion till modern dans, särskilt för någon som inte tidigare är invigd i ämnet

Felicia Nilsson