Formidabel offerdans fylld av ångest

För första gången någonsin kunde man på onsdag uppleva Pina Bauschs helt fantastiska version av Le Sacre du Printemps på en dansk scen. Det skedde på den nya festivalen København Danser, som nu – efter den flotta inledningen med solodansare från San Francisco Ballet i början av september – kan presentera sitt andra program på Østre Gasværk. Ett dubbelprogram, som är skapat i samarbete mellan Pina Bausch Foundation i Tyskland, Écoles des Sables i Senegal och Sadler’s Wells i London.
Det viktigaste verket i detta dubbelprogram är Pina Bauschs Le Sacre du Printemps från 1975, som nu dansas av 26 unga dansare fra École des Sables, där dansarna kommer från 14 olika afrikanska länder. Det är så glädjande att återse detta verk igen som undertecknad inte har sett live, sedan Tanztheater Wuppertal med Pina Bausch i spetsen gästade Storan i Malmö i 1998.
Precis som den gången känner man sig fullständigt omkullblåst efter att ha upplevt Pina Bauschs starka tolkning av Stravinskijs anslående och rytmiskt pågående musik. Det finns en otrolig urkraft, energi och vild intensitet hos de 13 män och 13 kvinnor i den erotiska, men även starkt ångestfyllda rituellt inspirerade dans.
Första delen av Stravinskijs partitur heter Jordens tillbedjan, och hela scengolvet i Pina Bauschs version är täckt av brun jord, som de unga kvinnorna vid inledningen ägnar liderlig kärleksfullhet, på samma sätt som de även smeker sina egna bröst i sina tunna ljusa klänningar.
Men alvaret tar vid när männen, starka och uppfodrande kommer in på scenen för att förena sig med kvinnorna i den rituella sexuelt betonade fruktbarhets- och offerdans, som både är livets och dödens dans.
Med #metoo i bakhuvudet framstår verkets könskamp och kvinnornas motsträviga och påtvingade kapitulation till männen knivskarpt i det fortsatt aktuella och på många sätt tidlösa verket om hur ett offer blir utvalt.
Koreografins strukturering av grupperingar och bruk av scenrummet samt fokus på individen inom gruppen är mycket fin. Genom de rituella cirkeldanserna, extremt långsamma rörelser och fascinerande och ångestfylda skakningar i kvinnornas kroppar byggs spänningen upp på ett fantastiskt vis.
”Hur skulle du dansa om du visste att du skulle dö?” var frågan som Pina Bausch ställde till sina dansare, när hon skapade Le Sacre du Printemps. Som det utvalda offret, som blir iklädd en eldröd klänning, känner man verkligen att Dovi Anique Ayiboe i sitt desperata avslutande solo i premiärlaget dansar på liv och död. Det är enastående.
Det är den i dag 77-åriga senegalesiska dansaren och koreografen Germaine Acogny, som tillsammans med sin mand Helmut Vogt grundade École des Sables 1998. Germaine Acogny blir ofta kallad ”den moderna afrikanska dansens moder”, och henne kan man nu även uppleva på dubbelprogrammet på Østre Gasværk. Tillsammans med den 73-årige Malou Airaudo, som är före detta dansare i Pina Bauschs Tanztheater Wuppertal, har hon skapat och dansar den nya duon common ground[s] som första delen av dubbelprogrammet.
Till nykomponerad filmisk stråkmusik av Fabrice Bouillon LaForest visar common ground[s] de två kvinnornas starka närvaro sinsemellan som kvinnor, mödrar och mormödrar. Som svart och vit kvinna ser vi dem båda spegla sig i varandra och komplettera varandra som yin och yang i sina berättelser om livsresan där en lång stav bland annat används som åra till en roddbåt.
Det finns något rörande i att få se två dansikoner tillsammans på scenen, inte minst den långa och smala Germaine Acogny besitter fascinerande och expressiva bevægelseskvaliteter. ”Que sera, sera” sjunger hon vid ett tillfälle. Texten omfattar både livet i sig och og den sympatiska duon common ground[s], som kunde ha varit starkare dramaturgiskt. Men duon passar fint in i dubbelprogrammet tema om utbyte mellan Afrika och Europa.

Vibeke Wern