Det osynliga väntandet på det oavslutade samarbetets långsamma haveri

Gunilla Heilborn kommer in på Dansstationens stora scen och talar om för oss i publiken vad vi skall få vara med om – en episk berättelse om svenska koreografen och filmaren Gunilla Heilborns och den belgiske dansaren och koreografen Pieter Ampes idé om ett gemensamt projekt, efter att de två träffats av en slump på Island.
Detta skedde i december 2018, för första gången, då båda två var i ett läge där de ville pröva nya idéer, trots att de arbetar med diametralt motsatta metoder.
Han använder sitt eget liv, kärlek, sex som bas, hon läser litteratur som hon använder i sitt arbete, citerar text under föreställningens gång, ur litteratur och film som Hair (Milos Forman 1979) med sin musik.
Båda två lider av kronofobi, det vill säga överdriven rädsla för att tiden går. Give it some time är en mycket annorlunda föreställning som med sitt lågmälda, lyhörda sätt att berätta om mötet mellan Gunilla och Pieter, som träffas, men knappast utvecklar sina tankar om det gemensamma projektet, vid möten på olika platser, som i Berlin.
Men arbetet går långsamt, och när pandemin kommer inser de att distansarbete och ständigt avslutade planeringar gör att Pieter inte kan medverka på scen.
I stället finns en stand-in för Pieter – Robin Jonsson på plats, iförd stort lockigt lösskägg, som snart åker av, medan han hjälper Gunilla att få på sig en lång klänning – vardagsliv på scen i en tid av att vänta, skapa en ”annan” aspekt av konstnärligt arbete.
Det handlar om att avvakta med att skapa detta projekt, att finna sina egna idéer.
Pieters frånvaro blir tema, i ett slags metaperspektiv.
De två framträder som i en pjäs av Tjechov med sin speciella melankoli, dock med humor och viss ironi, i denna egensinniga iscensättning av det osynliga väntandet, att komma framåt – här med extra minimalism, i sin berättelse om ett oavslutat samarbetes långsamma haveri.
Ovanför scenen finns en textrad ”When doubt – don´t do anything” som gör intryck, på sitt eget sätt.
Tiden går, och ett tunt band med små lappar, hålls ut mellan de två, det tappas, tidslinan faller, tiden tar slut.
Det är en scensättning av det osynliga, det som inte sker – med små medel,
ord mer än koreografi, skapar lågmäld intensitet som tar plats på scenen.
Den finns kvar när publiken lämnar teaterrummet.

Ingela Brovik