Självironiskt, underhållande, lite knäppt och lite klokt ändå

Veckan som gått har exploderat av dans. I Stockholm har man kunnat se en ny dansföreställning varje dag! Dansen driver dessutom in som en kil i all teater och en namngiven koreograf står bakom en rad regissörer denna höst. Så ock hos Moment:teater med Liz å Bill.
Så den som längtar efter scenkonst som inte är som teveserier eller film kan hasta till Moment:teater i lilla Gubbängen. Där öppnar sig en historielektion som visar hur regi och koreografi växer ihop till scenkonst från 1960-talet och framåt, en exposé som är en show, brötig, ful, sävlig och full av omtag. Men rolig och ett fantasifullt pekande bakåt. Hur ser arvet ut? Till och med utglesningen av publiken den sista skälvande veckan av restriktioner är, till skillnad från andra teatrars vackra arrangemang, jätteful. Stora wellpappkartonger och trasiga möbler spärrar platser och gångar så långa mellanrum upprätthålls.
Aftonen är delad i två helt olika delar. Den första är en scenisk framställning av hur tre dansare diskuterar, planerar och spånar kring vad som ska göras på scenen. Insläpade grenar? Gamla kläder som dråsar ner från ovan? Samtidigt vandrar mycket sakta en man i vit kostym från scenens högra sida till dess vänstra, där han försvinner in i en dörr. För att så småningom dyka upp igen och sakta gå genom röran, alltid bärandes en svart, prydlig kub i famnen.
Mannen är ett citat från Mats Eks tolkning av Bolero för Parisoperan häromåret. För varje ny sekvens i musiken, gick där en vitklädd äldre man över scenen, bärande en hink vatten.
Teaterns minne, åldrandets gestalt, är här klätt i Andreas Boonstras kortklippta allvar. Så småningom dyker också Bolero upp, musiken och en filmad version av Maurice Béjarts legendariska tolkning för enbart män från 1960-talet, decenniet när post modern dance tog klivet ut till den stora publiken. De tre dansarna Linda Adami, Ludde Hagberg och Tilman O’Donell tar ut svängarna – musiken är fantastisk, dansen klumpig men euforisk. Vad spelar idéer och teorier för roll?
Kvällens andra del är tvärtom: ett knastertorrt expertsamtal vid ett vitt bord. En rekonstruktion, det också, en ironisk kopia av ett publiksamtal från 2011 mellan koreografen William (Bill) Forsythe, som förnyat dansen genom att dekonstruera den klassiska baletten, och Elizabeth (Liz) LeCompte, grundare av alternativa The Wooster Group. Ett lustmord på Forsythe och en av konstens stjärnor. Men på ren Momentska svävar samtalet i något bubblande lustfyllt men svårfångat mellan pastisch, allvar, distans och lekfullhet.
Översatt till (ungefärlig) svenska kunde det ha varit ett samtal mellan Suzanne Osten och Mats Ek. Så här ser det ut i en historieskrivning som är vit, västerländsk och manlig. Lite gammaldags, men hos Moment är det också självironiskt, underhållande, lite knäppt och lite klokt ändå.

Margareta Sörenson