Med grisen på resa mellan liv och död

Koreografen Stephanie Thomasen och Uppercut Danseteater hade under det gångna året stor succé med Plejer er død – Samba, som fick Reumert-prisen för Årets Danseforestilling. En hänförande föreställning, där det att vara ett svin belystes från många sidor med publiken placerad rundt om ett blodrött cirkelformat scengolv i Dansekapellet. (Se recension här www.danstidningen.se/2020/09/20/en-samba-for-svin-eller-att-vara-eller-inte-vara-ett-svin/)
Inspirerad av bland annat den gamla dödsritualen Limbo från Trinidad och Tobago, tar Stephanie Thomasen i den andra delen av triologin, Plejer er død – Limbo, publiken med på en resa genom mellanrummet mellem liv och död. Och Uppercut Danseteater har nu hamnat i Bygning A på Amager, där publiken sitter längs väggarna på långsidorna av en gammal avlång industrilokal med en blodröd dörr i den ena änden, som symboliserar dörren ut mot ovissheten.
Återigen är föreställningens huvudkaraktär Pig, som den här gången kan symbolisera allt från ett slaktsvin, som slutar som en helstekt gris med äpplet i munnen, till den utnyttjade, mobbade, utstötta eller främmande, som försöker att hitta sin rätta plats i samhället och i en ny kultur.
Inledningsbilden är stark med Mark Philip som Pig iförd en välbolstrad kostym hängandes i ett rep från taket, likt ett slaktsvin på en produktionslinje medan de fyra andra dansarna i mörka arbetskläder livlösa ligger över var sitt träbord, så att de liknar döda kroppar. På golvet är mjöl utstrött, som ger associationer till sågspånet i forna slakteributiker, men som i föreställningen används effektfullt av dansarna till att glida, snurra och rulla runt i.
Mark Philips prestation som Pig är imponerande, när han i lika hög grad agerar grymtande gris med djurhärmande rörelser eller ett domesticerat och förmänskligat djur, som ska lära sig att gå och dansa på två ben. Han blir till och med iförd höga platåskor, som framhäver grisen som en som går på halvtå med klövar. Men samtidigt understryker inslaget människans djupt onaturliga böjelser och tendensen till att vilja överföra sin kultur på andra.
Som Pig kan Mark Philip också slå sig helt lös i break-moves och stå på huvudet, vara akrobatisk i en burvagn eller kasta sig desperat mot en vägg, när han han blir övergiven. Hela tiden finns det mycket fina rörelsekvaliteter i dansen inte bara hos Mark Philip, men även hos de fyra andra dansarna – Alessandro Sousa Pereira, Linn Fletcher, Alexander Skjold och Giorgia Reitani.
Tillsammans med Linn Fletcher dansar Pig en fin både kämpande, lekande och kärleksfull duo i sin längtan efter samhörighet. Till latin-grisparty med alla blir det naturligtvis dansat sydamerikansk limbo-inspirerad dans, och Alessandro Sousa Pereira slår sig lös i ett super solo ackompanjerat av Alexander Skjold på steel drum. Men Pig blir förrådd och ändar på dissektionsbordet.
Mycket rörande är avslutningen, där Mark Philip kliver ur sin griskostym, som ligger kvar som en köttklump, medan han själv naken går genom rummet mot den röda dörren som en själ, som reser vidare.
Det saknas inte idéer i den bildrika föreställning, där Johan Kølkjær precis som i den första delen av trilogin har skapat en på en gång enkel och mycket effektfull scenografi. Alexander Skjold har kreerat ett effektivt ljuduniversum med stråkar, technobeats och soundscapes, som bland annat sänder tankarna till underjordiska cisterner. Väldigt effektfult blir det när rekvisita som bord, platåskor och en mjölkbehållare även används som rytminstrument i den dystra slaktdansen.
Det kan vara svårt att skapa den andra delen i en trilogi. Men med Plejer er død – Limbo, har det verkligen lyckats för Stephanie Thomasen och hennes skickliga grupp att kreera en intressant och lyckad tvåa med många perspektiv på marginalen mellan liv och död.

Vibeke Wern