Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 15 april 2024

Strängt, sobert, medvetet och fyllt av sinnrika överraskningar

2021-09-21

Fakta:

Namn: Black Rainbow
Koreografi: Virpi Pahkinen
Musik: Jonas Sjöblom samt Luca V. Lorusso, som skapat den vibrafon-komposition som ackompangerar Virpi Pahkinen sång
Ensemble: Dansare: Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Victor Persson, Hanna Blomqvist, Sakari Romero Tuurala och Virpi Pahkinen, Ljusdesign: Tobias Hallgren, Kostymdesign: Virpi Pahkinen, Make up: Tuija Valén.
Plats: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm till och med 30/9 och därefter på dansnatsverige.se
» https://pahkinen.com

Glänsande och mörkt öppnar Black Rainbow med dansarna i en sittande klunga. Armar och ben strävar utåt och uppåt från den sammanhållna kroppsklumpen som vore de en spindel, en bläckfisk eller en havsanemon. Vilka fötter hör till vem av de åtta jag ser? Och alla fingrarna? Dunkelt ljus och svartblanka dräkter speglar sig i golvets yta; betraktaren sugs in i en fixeringsbild, som leder in i ett fantasifullt rörligt planschverk som rytmiskt vänder blad och bjuder nytt.
Dansmystiker har hon kallats, och Virpi Pahkinen har ibland liknats vid en schaman. Men det är något alldeles för estetiskt strängt, sobert och konstnärligt medvetet för att de hemlighetsfulla etiketterna ska duga för att beskriva hennes verk. I decennier har hon skapat fantastiska soloföreställningar där hon har använt sig själv som scenisk bild och rytmiskt bygge, och utan tvivel är mystik och folktro en fatabur hon ständigt hämtar material ur.
Men hur mystisk är egentligen Black Rainbow? Det är ett rikt varierat timslångt verk för sex dansare och det är intressant att se hur Virpi Pahkinen fortsätter att utvecklas bort från det soloperspektiv som varit hennes signum i decennier. I de många enkvinnas-verken var hennes sinnrika och vackra kostymer den enda scenografin utöver en intrikat ljussättning. Under det senaste decenniet har större produktioner med flera dansare visat hur väl hon behärskar en större kompositionsidé och hur hon använt sina insikter om kropp och kostym samt ljussättning för flera och sins emellan olika dansande kroppar.
Black Rainbow är uppdelad i sekvenser; det är som att vända blad i en bilderbok. Från rymdens svarta hål till havsdjupens dunkel? Till sagans skog? Till solfrätta öknar? Två dansare ihopfogade av blankt stretchtyg: en silverkamel i turban? Tåspetsskor, som underliga verktyg på dansarnas fötter mäter de upp golvytan. Avslutningen är en överraskning och något alldeles nytt: Virpi Pahkinen sjunger själv en sprött klingande visa till vibrafon; ett stillsamt eko från folkvisornas land som mänskligt och varmt avrundar den fantastiska resan.
Pontus Sundset Granat har varit en klippa tidigare i Pahkinens koreografier och är det nu också. Han behärskar en klassisk balettstil, kombinerar den med ett samtida uttryck och är helt kongenial med den gåtfullt tidlösa hållningen i Pahkinens verk. Fyra unga dansare kompletterar och varierar veteranernas majestätiska look; två silvriga killar i högt och sprattlande tempo är som ett porlande elixir i det övervägande långsamma, glidande och sig sakta utvecklande tempot.
Jonas Sjöbloms musik, överjordisk eller undervattenslik, svirrar och bär de egenartade bilderna där dansarna glider, simmar in i och ur varandra i Tobias Hallgrens intrikata ljusdesign.
Att Virpi Pahkinen behärskar stora format är grundligt bevisat sedan länge och för flera scener utanför Sverige har hon inbjudits att skapa verk för en större ensemble. Men inte här i vårt land. Varför inte någon av de stora operahusen i Sverige ställer till med en svensk festival är en gåta. Det är som om en vallgrav grävts mellan det inhemska fria danslivet, för övrigt nog så internationellt orienterat, och de största scenerna. Som om att de fria inte ska tillåtas att prövas mot en större publik och i större sammanhang.
Virpi Pahkinen är redan ute i den stora världen, förstås, och Black Rainbow turnerar under hösten med Dansnät Sverige, och möter en stor publik portionsvis. De kommer i alla fall inte att bli besvikna.

Spelas vidare på Kulturhuset Stadsteatern 25, 26 och 30/9, samt vidare med Dansnät Sverige till Falkenberg, Falkhallen 2/10, Gävle teater 5/10, Hjalmar Bergmanteatern i Örebro 7/10, Jönköpings teater 12/10, Vara Konserthus 14/10 samt Dansstationen iMalmö 17/10.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser