Kungliga baletten odlar sin trädgård i vitt och svandun

Äntligen en levande föreställning på en stor scen, och äntligen en levande publik på plats. Längtan har varit ömsesidig, och ska inte bara förstås som längtan i en mer romantisk mening utan också i en praktisk. Dansarna behöver möta en publik i de verk som skapats för en sådan, publiken behöver se och uppleva dans ”på riktigt”, se både svetten och skönheten, tekniken och meningen.
Vi bjuder på en provkarta och vi vill fira arvet, deklarerar balettchefen Nicolas Le Riche i programbladet till den balettgala som är Kungliga Balettens första offentliga live-föreställning på ett år. Sekvenser ur åtta verk på Kungliga Operans repertoar blandas till något som ser ut som en examinering i ordets dubbla betydelse. Examinera som i att granska, men också i meningen att avlägga en examen genom att uppfylla givna krav för att få ett betyg.
Galan rymmer dansade stycken tagna ur sitt sceniska sammanhang, här är de bara, bara dans – teknik, skicklighet, precision. En svag doft av svunna epoker, kanske. Det är en slags inventering av husets resurser när det gäller repertoar, kår, en svärm repetitörer och det know-how som byggs av daglig träning och frekventa föreställningar inför publik. Pandemin har ruckat på förutsättningarna och projektet präglas av Le Riches erfarenhet från Parisoperan som blivit ledstjärna också vid Gustav Adolfs torg.
Och hur går examen? Ett verk som Döende svanen efter Michail Fokins koreografi dansas av Daria Ivanova – tekniskt otadligt, men själva poängen med verket, en gång i tiden dansat av Anna Pavlova, är något mer än den subtila tekniken. Helt lätt är det inte att översätta den smärtfyllda romantik som bär verket till vår tid, men framförallt måste den dansare som vågar dö i svandun till Saint-Saëns känsliga musik lägga in något av en egen tolkning, kanske en egen smärta och vingbrutenhet.
Likaså blir jag lika nervös som de osäkra sylfiderna i Les Sylphides, också den av Michail Fokin till olika valser och mazurkor av Chopin. Redan då den var ny 1909 var den en hyllning till romantikens 1800-talsbaletter, vad är den nu? Idén om de luftburna dansöserna på tåspets, lätta som älvor, rimmar inte riktigt med de försiktiga omgrupperingarna av sylfid-grupper. Ett olyckligt varför börjar sväva kring tyllen.
Bäst betyg och träffsäkerhet får de tre pas de deux-er som ingår i galaprogrammet. Det är korta stycken som presenteras så som de ibland görs vid tävlingar för dansare, men rutin och säkerhet borgar för överdåd i duetten ur Le Corsaire, en numera sällan dansad balett i sin helhet, ursprungligen koreograferad av Marius Petipa. Dmitry Zagrebin som piraten själv i guldbyxor satsar för kung och fosterland och river av en ekvilibristisk uppvisning. Hans partner Luiza Lopes har också hon en raffinerad glöd och grandezza som skvallrar om andra skolor och annan karriär än den svenska.
En mer lågmäld duo som Daphnis och Chloë dansas känsligt och fint av Sarah Erin Keaveny och Erik Rundqvist, medan det gnistrar om paren i Three Preludes av Stevenson, liksom i Fokins Grand pas Classique. Avslutningsvis dansas finalen ur Serge Lifars Suite en Blanc, en storståtlig maffighet i svartvitt.
Kungliga Baletten i sitt operahus är Sveriges enda ensemble som kan genomföra en afton som denna. Just nu är orienteringen under Le Riche franskorienterad och följer Parisoperans linjer. Den Svansjön som har premiär i december är koreograferad av Rudolf Nurejev, under en period verksam vid Parisoperan. Verkets polonäs från första akten dansas av endast män, och inleder galakvällen som en teaser.
Kungliga Baletten odlar sin trädgård och tycks leva i den bästa av världar. Men ska Parisoperan fortsatt vara riktmärke behövs också, à la Parisienne, förnyelse och utmaningar. Det anrika och inte så lättrörliga operahuset i Paris har faktiskt inlett en verksamhet som utforskar och ifrågasätter ”vitheten” inom den klassiska baletten och har med en nytolkning av Les Indes Galantes (Danstidningen 4/21) tagit nya steg. Hur vore det att syna Mirza och Lindor i sömmarna, baletten som dansades av den gustavianska baletten på 1780-talet i samband med att Gustav III fått ön St Barth i Karibien. Komplett med afrikanska slavar, ”indianer”, ”kreoler”, svenska och amerikanska soldater!
Det är att begära mycket, men nu är den krävande publiken på plats igen.

Margareta Sörenson