Jämbördiga kroppar i omväxlande och empatiskt engagemang

Den omsorg som Tyra Wigg visar de objekt och speciellt den tunga sten som hon ljudligt gör entré med i sitt senaste solo är imponerande, rent av gripande. För i Physical Empathy behandlas den som ett levande väsen eller i alla fall som något känsloladdat som behöver omedelbar omvårdnad. På ett paradoxalt sätt ges den relativt stora gråa och rödaktiga stenen lika mycket tyngd som lätthet i Tyra Wiggs händer. Stenen är med andra ord ingen börda som hon måste förflytta utan mer en jämbördig kropp som för tillfället får lite extra beröring och uppmärksamhet. Samtidigt finns det något rituellt och besvärjande över det koreografiska rörelsemönster som genomsyrar Physical Empathy vilket skapar en speciell stämning i rummet. Något som även förstärks av samarbetet med musikern Aram Abbas som blir en viktig partner i verket och gör att Physical Empathy bitvis mer känns som en duett än ett regelrätt solo av och med Tyra Wigg.
Den lite smygande med ändå tydliga doften från en stor kastrull med kokande vattnen kryddat med såväl örter och växter sprider sig i rummet och lägger ytterligare ett sensoriskt lager över föreställningen.
Precis som den vemodiga och nyskrivna texten de sjunger till melodin från Julia Nybergs nationalromantiska Vårvindar friska från 1828 också gör. Textrader som ”Du skyndar dig de tar sin tid du är tålmodig och klok / De längtar efter beröring du erbjuder dina händer” riktar sig också direkt mot den medicinska världen och olika massageterapeutiska praktiker och metoder. I sången understryks också att behovet av återhämtning och vila är lika centralt som det av rörelse och aktivitet. Även i det närmast föregående verket Naps som hade premiär på Weld i december 2019 då hon samarbetade med musikern Siri Jennefelt var det en tempo- och rörelseväxling som bidrog till den väl avvägda dynamiken som gav det verket en tydlig karaktär när det pendlade mellan utlevelse och närmast meditationslikande tillstånd. Även om Physical Empathy inte som Naps är inrammat av avslappningsövningar där lågmälda och viskande röster ramar in själva akten eller övningen om man som publik bokstavligen väljer att följa deras instruktioner riktar det sig mot den närvarande publiken. Men den här gången i större utsträckning som ögonvittnen än som medaktörer.
Växlingarna mellan vila och rörelse görs också betydelsebärande i det nya verket Physical Empathy när Tyra Wigg omsorgsfullt interagerar och förflyttar de andra objekt som också finns i scenrummet. Som det mjuka och lite oformliga textila objekt som i slutet av förställningen med hjälp av linor i fästa i taket hängs upp och sträcks ut och verkligen tillåts bli en kropp. Eller som det ryggradslikande föremål som går att böja och ställa på olika sätt.
Objekt som behandlas som kroppar bland andra kroppar. Och någonting som Tyra Wigg och Aram Abbas under hela föreställningen ägnat hela sin uppmärksamhet och sceniska närvaro åt.

Thomas Olsson