Corpus dansar in i Nirvanas universum

Redan på väg til A-Salen på Gamle Scene möts man av Nirvanas rockmusik från det legendariska albumet Nevermind från 1991, som strömmar ut från små mini bluetooth-högtalare som är uppsatta i trappor och i korridorer. Typiskt for Corpus, som omfattar det fysiska samspelet med publikum, dyker kompaniets fem dansere även upp bland publiken framför A-salen, redan innan den nya dansföreställningen Before, after Nevermind riktigt kommer igång i salen. Redan här inleds den febriga stämning som man upplever i musiken på Nevermind, när dansarne i sina grunge-inspirerade kostymer ramlar omkring på gulvet eller ropar ut brottstycken av texter.
Det är den 41-åriga i Sverige bosatta amerikanska koreografen Rachel Tess, som i samarbete med dansarna och den danska scenografen Christian Friedländer som har kreerat det nya installationspräglade verket. Ett verk utan handling, som på ett mycket lyckat sätt avspeglar energi och stämningar i Nirvanas banbrytande grunge- rockmusik på Nevermind och den tidsanda, musiken skapades i.
Before, after Nevermind har uppenbarligen hämtat massor av inspiration från den officiella musikvideon till albummets mest kända nummer Smells Like Teen Spirit, där bland annat cheerleader-flickor blandar sig in tillsammans med den frihetslängtande lössläppta rockpubliken. Men koreografins kontraster mellan disciplin och frihet avspeglar nog även Rachel Tess egen personliga splittring i ungdomen mellan balettvärldens disciplin och längtan efter frihet. En splittring man upplever redan i och med den i klänning klädda Marco Høst och hans fina långa inledande solo dansat i tystnad och med publiken placerad hela vägen runt om på scengolvet, som är markerat som en basketbollbana.
Det är också här på bollbanan, som alla dansarna senare ligger på golvet med svart-röda pompoms i händerna och gör stringenta rytmiska rörelser, som en lustig parafrase över cheerleader-dans. Deras svart- och rödrandiga tröjor sänder tankarna till Nirvanas ledande gastalt Kurt Cobains berömda grunge-sweater. Det gör också de sex stora svart-röda biltvättsborstar, som är installerade i rummet, där de snurrar runt och rör sig – ja nästan dansar – runt i en cirkel och fram och tillbaka i olika hastigheter och skickar luftströmmar och mekaniska ljud till publiken. En både lustig, flott, farlig och effektfull installation.
Det råder riktiga tonåriga stämningar i dansarnas attityder, när de i det ena ögonblicket springer, hoppar eller glider iväg i full fart genom rummet för att i nästa ögonblick ligga i en hög huller om buller.
Fina rörelsekvaliteter finns i Marco Høst och Alma Toasperns duo tillsammans med både modstånd och energiskt driv och växelvis svingar de varandra vilt och vågat runt på golvet. Med Kurt Cobains död redan vid 27-års ålder i bakhuvudet verkar föreställningen även bära en prägel av livshållningen att leva hårt och dö ung.
Alla dansarna inklusive Alexander Stæger, Hazuki Kojima och Anna Pehrsson har fina expressiva solon, som står för såväl ångest och rastlöshet som frihetslängtan. Hela vägen hör vi väl valda textutdrag från Nirvanas sånger i det välkomponerade soundspace, där Nirvanas sånger dyker upp och försvinner igen.
Vissa delar är kanske lite för utdragna i det 80 minuter långa verket. Men sett till helheten är Before, after Nevermind ett interessant, starkt , sensuellt och lyckat val av Den Kongelige Ballets autonoma moderna kompani Corpus med Tim Matiakis i spetsen. Ett kompani som efter tio års existens blir lukket ned med udgangen af 2021 for at give stafetten videre til nye koreografiske innovationsprojekt inom Den Kongelige Ballet.

Vibeke Wern