Mättat av både patos och poesi

Koreografen Paul Lightfoots Självporträtt vibrerar av medmänsklighet och av känslosamhet. De är en reflexion över den förändring han som människa har genomgått i pandemins tid och en resignerad acceptans av sitt levnadsöde.
”Folk behöver inte få reda på att det handlar om min far, säger den engelska koreografen Paul Lightfoot i den prisbelönade dokumentärfilmen Unspoken, som har filmats efter hans arbete med den danska dansaren Sebastian Haynes om solot med samme namn. Verket skapades under nedstängningen våren 2020, då Lightfoot och Haynes via Skype arbetade från var sin isolerade tillvaro i England respektive Köpenhamn.
Unspoken, som sedan filmades under Grundtvigskirkens katedralvalv, var ett sorgearbete, ett ordlöst avsked med koreografens ena förälder som avled till följd av Covid-19.
Det är inte svårt att notera sambandet med Lightfoots nya personliga verk, Selvportræt, som är en del av Kammerballettens program på Takkelloftet i Köpenhamn. Även om det berättas med ett abstrakt språk, fast med tydliga metaforer och karaktärer, så har det i sitt allvar en intensitet som pekar på genomgripande erfarenheter. Precis som ”Unspoken” är det 20 minuter långa, stämningsfulla verket för piano, violin och cello komponerat av Kammerballettens konstnärliga ledare Alexander McKenzie och koreograferat med Sebastian Haynes som motiv och alter ego for Paul Lightfoot själv.
Koreografen använder sig mästerligt av Takkelloftets intima, mörka scen för att skapa ett koncentrerat, mentalt och känslomässigt inre rum, innan han med en erfaren teatermans väderkorn bokstavligt talat med sin omskakande och överraskande berättelse öppnar det på ett sätt som, förstärker intrycken och får det att anta ett episkt format.
I fonden rullas en motordriven port mekaniskt åt sidan. Med ett bländande ljus i ryggen glider Maria Kochetkova likt en ödesgudinna in i svart krinolin-klänning längs fondväggen och anger ton om vandringen som det genomgående temat i Selvportræt. Hon är en tigande medspelare i det drama, som slås an i Alexander McKenzies ljuduniversum av febrila pianoackord och långa klagande violin- och cellotoner, som hon känner och ändå som den dominerande pianisten i det närmaste grafiskt griper in och driver på berättelsen mot sitt oåterkalleliga, fatala klimax.
Mitt på scenen fångar Sebastian Haynes in ljuset i en passage, som från sinnebilden av en stiliserad rituell gestik utvecklar sig dynamiskt till en smittsamt fysisk oro, ångest och spänning. Bakom ryggen på den karismatiske, betryckta Haynes följer den intensive Toon Lobach, vig som en ödla och hans rörelser, följer honom likt ett rovdjur, väser honom till slut rakt i ansiktet och brottar ner sitt offer som i ett sista, trotsigt försök till motstånd, noteras av Kochetkova med tårfylld förtvivlan.
Selvportræt är poetisk och ohöljd sanning mättad med patos vibrerande av Paul Lightfoots sensuella medmänsklighet. En reflexion berättad inte i ett egentligt narrativ, men i bilder, energier och stämningar kring den förändring, han som människa har genomgått. En resignerad acceptans av ett livsöde, som slutligen upplevs som en kärleksförklaring till livet och skönheten, där det personliga är allmänt accepterat, och där erkännandet känns igen och förstås av alla.
I Kammerballettens regi står Lightfoot sida vid sida med Adam Lüders, Sebastian Kloborg, Tobias Praetorius, Cesar Faria Fernandes och Paxton Ricketts i ett välkomponerat, varierat program, som sätter hantverk och teknik i fokus.
Bland de övrigas arbeten framstår Ricketts film Geister, som är skapat på plats i Marienlyst Slot, sig starkare som ett fragmenterat, återigen drabbande påminnelse i sin sceniska utgåva, ligesom Tobias Praetorius har åstadkommit en vacker stilövning, Oenothera, för tre dansöser till en skymningsnocturne av Franz Schubert. Den lilla pastoralen med enkla lopp och positioner präglas av botaniska motiv, där Astrid Elbo, Ida Praetorius och Stephanie Chen Gundorph, startar och avslutar med ryggen mot publiken, långsamt vrider sig om och lyfter armarna en och en, för att låta kronbladen frigöras från knoppen och slå ut.

Texten är tidigare publicerad i Kristeligt Dagblad 20:e augusti 2021.

Alexander Meinertz